Min föreställningsvärld blev lite rubbad

Ni vet då man så skarpt trott något och sen visade det sig vara helt fel. Så var det för mig igår. Jag har som alltid föreställt mig att jag varit en träffsäker dansare och lyckats smekt varje ton med mina rörelser. När folk har stirrat på mig på dansgolvet så har jag trott de gjort det med avundsjuka, liksom, de bara; "Ååå, jag önskade att jag också kunde dansa sådär bra i takt". Men igår fanns det en människa som äntligen vågade vara ärlig, som sa den fullständiga sanningen till mig, att jag inte dansar i takt. Okej, typ var 26:e rörelse kan jag ha tur att pricka in men resterande 25 lever sitt eget liv. Jag tror jag får lägga det där med proffesionell dansare på hatthyllan.

Annars så hade jag en omänskligt trevlig kväll igår. Jag var fortfarande såhär äckligt överexalterad över det faktum att Linda är här i Umeå samtidigt så värmer det i hjärtat att Linda äntligen har vågat erkänna för sina kompisar att hon och jag är vänner. Det är så skönt, nu slipper vi smyga omkring med det och ringa på sådana där konstiga tider på dygnet. Nu kan vi äntligen vara öppet vänner.

Ett kort ifrån fredagkväll. Jag tycker verkligen fotografen har lyckats bra med att framhäva våra sämsta ansiktsdrag. Jag, 7 svåra år eller? Linda, 28 svåra år?