Plötsligt blev det tomt

Man har som blivit van att ha människor runt omkring sig 24-7, vare sig man velat eller ej. Nu är det bara tomt. Jag och min hund. En hund....en Bira. Hon är ju söt men hon gör ju inte så mycket väsen av sig. Hon är ju ingen man kan spela kort med. Ingen man kan dricka öl med eller prata om livets beskymmer. Hon är som bara en levande och söt staty i mitt hem. Jag saknar gruppen som inte var en grupp. De där människorna som man på ett trevligt sätt blivit påtvingad att spendera 6 veckor med. De människor som man ibland blev less på men efter en natts sömn bara längtade efter att träffa.

Idag har jag spenderat hela dagen med att sova. Halvfebrig med lätta kramper i min mage som jag kunde lindra med piller som jag självkränkande förde upp i min rumpa. Det är i dessa stunder man verkligen känner att man lever. Med ett finger i rumpan. Sååå levande! När hela ens liv har gått från vardag till ren överlevnad. Lite som en sådan äventyrare som bestiger berg, förutom att jag är en tjej som beskämpar mina åkommor på 65 kvm.

Igår var jag på sjukhuset i hela 10 timmar. Först skickade de in mig i ett karantänrum som jag ej fick lämna. Sen när de insåg att tyfoiden inte var smittbar längre så tog de endast lite prover som de ska göra bakterieodlingar på. Kränkande underbart så fick jag en tops i min rumpa. Vilket skulle visa sig att av oss smittade, hemkomna från Indonesien, så var det bara jag som fick en tops i rumpan. De andra kom undan med enkla blodprov. Men huvuduppdraget igår på sjukan var ändå njurstenarna som gett hutlösa dödskramper i min mage. Efter alla kroppsprover igår som innebar tops i näsan samt rumpa, plus 8 st rör som fylldes till bredden med blod så gjorde de även en magröntgen. Linn var med mig som en stöttepelare och jag skämdes hur välvillig hon var att sitta med mig i väntrummet. Själv sov jag mestadelen av tiden medans hon "moderligt" tog hand om mig, handlade mat och väckte mig då läkarna kom. Summan av det hela var väl att de kunde konstatera att jag nog hade njursten och även konstatera att de inte kunde göra så mycket åt det. Vilket fick det hela att kännas väldigt onödigt. Så mycket tid för att ställa en diagnos som de inte kan göra något åt. Men jag fick lite schyssta piller som jag ska köra upp i rumpan då jag får mina krampanfall samt att de ville att jag skulle besöka dem igen. Men jag funderar....av vilken nytta?

Bara så ni vet, även fast jag kommit hem från min resa så kommer jag fortsätta att skriva om min vardag här. Bloggen kommer fortfarande heta Siv och muslimerna. Namnet kanske inte är särskilt passande längre men om man tänker i vida vyer så existerar det muslimer överallt och de kommer troligtvis vara en del av mitt liv för alltid. Och troligtvis kommer jag klaga över mina åkommor jag dragit på mig i Indonesien i en lång tid framöver.

Back in la Swedia

Jag kan med säkerhet säga att det är grymt skönt att återigen kunna slänga torkpapperet i toalettstolen. Jag kan även med andra ord säga att varmvattensdusch, egen tvättmaskin och kyla inte är helt fel heller.

Efter en sådan här alldelens för lång hemresa som startade klockan fyra på fredag eftermiddag i Indonesien avslutades nu hemkommen i Sverige klockan fyra på söndag morgon. Jag orkar inte räkna med tidsskillnader och sådant skit men det har tagit en jävla tid kan man lätt säga. Jag har mått som en skunk hela resan och ska nu med glädje tvätta kläderna, ta en dusch och sedan dra ner till sjukan för att fixa de inre organerna också. Kommer med andra ord garanterat bli en ny människa.

Visst kan man säga att det är splittrade känslor i kroppen. Jag har som upplevt ett av mina livs äventyr med människor jag verkligen gillar. Trots alla sjukdomar, folk som blivit inlagd på sjukhus så har vi haft det väldigt bra. Alla helveten kan ju bli roligt att gnälla över tillsammans. Så visst, när man lämnade Indonesien så visste jag att jag nog aldrig kommer uppleva detta igen, inget i närheten. Men samtidigt, så skönt att komma hem. Ni ska bara veta att jag tycker Sverige är sjukt fräscht. Här existerar inte skräp, prostitution och fattigdom på samma sätt. Vi har de här sociala skyddsnäten som gör det rent ut sagt omöjligt att hamna i botten.

Med säkerhet kan jag också säga lite såhär djupt och äckligt, filosofisk, PK att när vissa såg att detta var liksom slutet då vi stod där på Arlanda och väntade på packningen så kände jag att det mer var en början. Nu har jag lyckats slita av mig alla navelsträngar och tagit mig runt halva jordklotet. Fler möjligheter har som då öppnats. Jag är nu som en snäll, ogrön Hulken!

Hänga i Hong Kong

Såå sjukt kul att vara på flygplatsen i Hong Kong. Här borde man spendera resten av sitt liv. Kakorna smakar fantastiskt!

Så nu har man lämnat Indonesien. Nu ska vi vänta på flyget i Hong Kong i 5 timmar innan vi drar vidare till London och där vänta ytterligare 8 timmar innan man får åka till Arlanda. Så kul har vi det, hela tiden.

Imorse klev jag, Sofia och Martin upp snäppet tidigare en alla andra människor. Vi drog ner på stranden och surfade. Ja, fatta, vi surfade. Några indonesier vi snackat med kvällen innan gav oss en snabblektion innan vi bemästrade vågorna med våra spenstiga kindben. Ni kanske undrar; Var det svårt? Jag svarar; Ja det var det de två första vågorna.

Sista dagboksinlägget från Indonesien

BSB i Bromo. Det var kallt som fan! När vi lämnade Yogyakarta så tog vi en underbart fantastiskt trevlig busstripp till vulkanen Bromo. Första stället i Indonesien vi var på som hade minusgrader. Vi fick hyra jackor...för 20.000 rupier. Oerhört snygg passform för det priset!

Njurstenskvinnan väntar på att shoppingcentret ska öppna. Liksom....kolla bara vad synd det är om mig. Jag lider, mina njurar lider. Ont fysiskt och psykiskt!

Inne på shoppingcentret färgade jag och Sofia håret å klippte oss. För att muntra upp njurstensjag.De drog på färg överallt, till och med mina ögonbryn. Jag såg ut som OC-pappan.

Jag och min assistent Windha kvällen då vi tog avsked. Aldrig förr har två så olika personligheter funkat så bra ihop.

Sååå, sista dagen i Indonesien innan jag drar. Eftersom det är hinduiskt nyår så är vi instängda på hotellet och får inte gå ut. Om vi går ut blir vi gripna av polisen. Sjukt trevligt. De andra planerar fest ikväll men eftersom min hälsa inte är den bästa får jag inte inta alkohol. Funderar istället på att sitta och sura inna på hotelletrummet. Kanske lyssna lite på Tori Amos och ligga i fosterställning. Sammanfattningsvis: Sjukt synd om mig, imorgon flyger vi hem, jag är solbränd!

Jag ar ett vandrande sjukdomstillstand

Idag sitter jag pa en indonesisk dator sa det saknas vokaler. Jag hoppas det inte irriterar er allt for mycket.

Jag kan med enkelhet saga att det har varit harda dagar for mig. Pa tre dagar har jag varit in pa sjukhuset tre ganger och fatt fyra oilka diagnoser. Dag ett, som ni vet, Tyfoid. Dag tva for jag in for extrema smartor i magen samt utslag over kroppen. Allergichock av pillrerna jag fatt for Tyfoiden samt uttorkning. Dag tre for jag aterigen in pa sjukhuset for extrema smartor i magen. Det skulle sedan visa sig att jag har fatt njursten....bara sadar. Underbart! Men idag mar jag sjukt mycket battre.

Dag tre pa sjukhuset tog jag aven med min trogna assistent Windha for att verkligen forsoka fa fram budskapet till de indonesiska doktorerna om mitt tillstand. De har en tendens att skriva ut antibiotika och fullstandigt skita i vad man har. Antibiotikan botar allt. Windha och jag har en underbar relation till varandra. Hon ar den seriosa pessimisten och jag ar den oseriosa optimisten men vi har sjukt harlig ironi till varandra. Det kandes bra att ha henne med. Forst fick jag traffa en doktor som klamde som satan over magen. Han hade som ingen aning och jag fick byta lakare som gav order om ett urinprov. Det visade sig att jag kissade blod. Denna kvinnliga doktor stallde manga fragor om mitt levnadssatt och kom med den lite for personliga fragan: Ar du sexuellt aktiv? For det forsta satt min muslimska assistent brevvid sa jag tyckte det var oerhort pinsamt att svara pa den fragan och sen var jag nog dumsmart och stallde motfragan: Har i Yogyakarta? Jag menar, det ar anda vanligt med prostitution har. Efter utfragningen sa fick doktorn en seriosare min och sa: Miss Siv Ingrid, you have stones! Jag helt forvanad motfragade: Stones? Doktorn: Yes, stones! Lika fundersam riktade jag mitt ansikte mot min assistent och fragade: Stones? Min assistent sa med ledsen blick: Yes! Stones! Efter det sa fattade doktorn att hon blev tvungen att fortydliga det hela och sa: Stones in your kidney. Da foll alla bitar pa sin plats oh jag borjade gapskratta at doktorn diagnos. Forst trodde jag inte pa henne overhuvudtaget och sa som forklaringar att jag ar alldelens for ung och i for god form for att ha njursten. Hon hittade nagon infektion ocksa i urinprovet och insisterade pa att skriva ut antibiotika. Aterigen skrattade jag at doktorn och sa hogt "NOO". Doktorn sag vid detta lag helt chockad ut av mitt beteende och fragade istallet om jag ville ha nagot smartlindrande. Jag flinade aterigen och sa "NO"....efter vandrade jag ut igenom dorren.

Jag kan saga med arlig mening att jag var overlycklig over denna diagnos. Min assistent fattade inte det. Jag forklarade med enkel och dalig engelska: "Yesterday I though I was dying. Kidneystone is just pain. Pain I could handle". Helt seriost, ja, jag trodde jag var doende da smartan i mina njurar var som att samurajsvard skar i min kropp. Men nu mar jag battre.

Nu ar det sista kvallen i Yogyakarta. Jag kommer sa mycket sakna detta stalle. Jag vill innerst inte fara. Eller jag vill ju som hem till Sverige ocksa, men samtidigt inte fara. Sjukt jobbigt.

Foresten skickade min assistent en lank. De har skrivit om mig pa muslimska universitetets hemsida. Tyvarr pa indonesiska men checka in hur ofta mitt namn namns.
http://pesantren.uii.ac.id/content/view/103/1/

Tyfoidkvinnan

Hade inget att göra igår så jag och Sofia drog iväg till International hospital Yogyakarta. Det var som av en ren spontangrej jag gick dit...sen ja, Fredrik har tjatat i över två veckor att jag borde testa mig för Tyfoid. Tro int på fan att jag hade det också! Plötsligt blev jag snäppet mer exotisk än alla andra, eller snäppet mer äcklig för att det smittar via bajs.

Efter mitt tillkännagivande för gruppen att jag hade Tyfoid så insåg alla andra att de också borde fara och testa sig. Jag menar, vi har varit ganska närgångna varandra ändå. Alltså inte nära nära utan mer nära som i kramar. Alla av de testade hade Tyfoid utom en person. Ingen var ju direkt särskilt nöjd och ingen var direkt särskilt nöjd på mig. Om man gör en Tyfoidkarta (liknad vid klamydiakarta) så kunde de se att jag är smittokällan. Jag var den som blev sjuk först, jag är den som smittat 90% av alla i gruppen.

Det är som en liten jobbig situation jag hamnat i. De som nu är friska (de som redan ätit klart antibiotikan eller ickesmittade) undviker mig och alcogelér sig om de varit i närheten av ett föremål som jag tagit i. De andra som är sjuka skickar arga blickar då jag kommer och kallar mig för "Tyfoidkvinnan" eller "Bajskvinnan". Den enda som nu accepterar mig för den jag är, trots mina misstag med att smittat en hel grupp människor, är min godtrogna assistent. Fast hon får ju betalt för det. Men jag tror hon gillar mig ändå.....

Back from Bunaken

Kan ju börja nämna att jag har fått ännu ett erbjudande att hålla i en föreläsning på ett annat universitet här i Yogyakarta. Jag är sjukt eftertraktad här! Troligtvis kommer jag tacka nej för nu har jag endast 6 dagar kvar här i Yogyakarta innan vi drar på den sista semestern i Bali. Sen blir det Sverige....jo, jag kommer snart tillbaka!

En inplanerad semester mitt i fältstudierna till Bunaken är nu avklarad. Tyvärr kunde inte alla följa med för några i gänget har drabbats av ganska så konstiga sjukdomar som tyfoid, salmonella, löss och ringorm. Vi andra har bara haft vanlig feber och magsjuka och räknas som som jävligt friska i jämförelse. Men Bunaken var ett trevligt avbrott från Yogyakartas avgaser. På onsdagen tog vi flyget via Jakarta och sedan över till den mindre "byn" Manado med endast sisådär en miljon invånare. Manado var inte riktigt fräscht i min bemärkelse. Husen såg nedfallna ut och det var som en spökstad. Det har varit en stor turistort men efter Balibomben 2002 så är det få som sökt sig dit. Vi kom ganska så sent på kvällen till Manado så vi beslutade att inte ta båt över till Bunaken den kvällen utan letade istället upp ett gemytligt hotell. Så gemytligt var dock inte hotellet, det var fräscht men rummen påminde om något i en blandning av operationssal och Saw-filmen. Stora vita kakelplattor, inplatsade möbler. Ungefär som att det skulle vara enkelt att spola av om de yxmördade oss om natten. Jag fick till och med mardrömmar efter denna hotellvistelse!

Dagen efter tog vi en båt över till ön Bunaken som mest är till för turistdykare. De har enligt någon statistik en av värdelns vackraste korallrev. Vädret var ju inte det bästa de dagarna vi var där men vi spenderade vår tid med lite delfinspaning som var roligt i sisådär 5 minuter och sen snorklade jag för första gången i mitt liv. Jag var livrädd för att hoppa i vattnet för jag visste liksom inte vad som väntade mig där. Jag menar, de har hajar, de har ormar och andra äckliga vattenlevande djur. Medans de andra i min grupp ed självförtroende hoppa i vattnet så gjorde jag amatörgrejen och startade försiktigt nära stranden för att sedan arbeta mig utåt. Men att snorkla, det var så underbart, så vacker! Jag fattade liksom inte det jag såg. Miljontals fiskar i alla dessa färger simmade runt oss och stora vackra koraller.

De andra dagarna försökte vi som mer fixa solbrännan. Det var inte det lättaste eftersom vädret då inte var bra men vi fick sisådär 1 timmes sol om fredagen. Vi riktigt pressade oss då och sedan var vi alla brända. Sjukt kul! Min rygg såg ut som en räka och om natten fick Frida smörja in den i ett 2 cm tjock lager av aftersun cremé. Ligga på mage är inte min grej man vad har man för val.

Annars....vi såg spindlar. Tyvärr så existerade de i vår bungalow. Jag sov med Frida som irriterade sig på att jag kan snarka. Var nästan lite gulligt inatt. Hon väckte mig och sa; "Susanne, du får ju inte snarka!". Jag vaknade och sa "Okej" somnade sedan om och snarkade vidare. I mindre skala då så hon orkade inte väcka mig igen.

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen här i Yogyakarta. Klockan sex ska vi möta upp vår lärare för gemensam lunch. Jag har duschat, Bunaken fick alla att stinka unket. Sjukt fräsch nu!

Aufwiedersehen!

Kulturkrock

Jag var inbjuden hos en av informanterna att ha en diskussion om homosexualitet med hans studenter. Jag bara, okej, det kan jag göra. Kände väl att det inte skulle behövas så mycket förberedelse utan tänkte utgå ifrån de frågeställningar jag hade då jag gjort intervjuer. När jag väl kom dit fick jag möta rektorn som bad mig om att berätta om hur det är i Sverige kring homosexualitet. Okej, inga problem med det tänkte jag och såg framför mig en diskussion med 5-10 studenter där jag talade lite snabbt om hur det är för gayfolket i Sverige. När jag väl kom till stället, moskén där det hela skulle vara, så satt ett 50-tal muslimska pojksskolsstudenter och längst framme i mitten var en microfon, högtalare och en dator inkopplat för att visa bilder. Då insåg jag att diskussionen jag skulle ha var egentligen en föreläsning. Under deras fem minuter snabba läsning ut Koranen skrev jag snabbt ihop lite stolpar om Sveriges homosexhistoria och letade fram lite bilder på min dator från Stockholm Pride. Tacka vet jag att jag skrev ett arbeta om RFSL nyligen så jag kunde glänsa med att berätta exakta årtal och spännande händelser i homosexuellas kamp i Sverige. Där stod jag, ensam kvinna, föutom min assistent och föreläste i över en timme om homosexuella i Sverige....totalt oförberett. Det enda som existerade i mitt huvud var: "Nu måste jag presentera Sverige och inte få det att låta som att Sverige är på något sett överlägset och bättre. Bara berätta om Sverige och homosexuella".

Detta skulle faktiskt inte varit hållbart om inte studenterna ställde en massa frågor då. Det var ett perfekt tidsfördriv. Deras frågor i mina öron lät totalt idiotiska men jag fick inse att det var svårt för dem att förstå att staten i Sverige inte förbjuder homosexualitet och att de flesta människor är helt okej med gayvärlden. Jag kom in i något slags flow och var så jäkla duktigt proffessionell. Berättade om sekulariseringens påverkan och att mänskliga rättigheterna som står högre än religionen. Studenterna spelade in hela föreläsningen och skulle knappast förvåna mig om det snart läggs ut på youtube under sökrubriken "Swedich girl talks about homosexuality in Yogyakarta". Det tog även en massa kort på mig och jag fick posa med pojkstudenterna. Även en del som ville ha min email för att diskutera detta vidare. När hela föreläsningen var slut så frågade de om min egen personliga åsikt om homosexuella. För att vara så politiskt korrekt som möjligt och inte dra någon längre utläggning så sa jag det klassiska; "I think that all love is good love" och tackade sedan för mig.

Efter så var jag i något slags chocktillstånd. Eller mer som en kick. Har jag verkligen gjort detta? Har jag föreläst på engelska om Sverige och homosexualitet inför 50 muslimska pojkstudenter? Utan slöja med en gul "ladies night" T-shirt? Har detta hänt? Efter kom rektorn fram och vi pratade lite snabbt med han. Jag fick hans böcker som han skrivit om islam och samt ett intyg/tack brev för att jag kom dit och föreläste. Det skulle visa sig senare att i detta brev så fanns det även pengar. Jag fick betalt för denna föreläsning. 300.000 rupier som i indonesiska mått är en tredjedel av vad en lärare tjänar här på en månad eller vad min assistent lägenhet kostar varje månad. Limpprisjämförelse 2000-3000 kronor. Så det är mycket! Min assistent var så till sig av beundran av mig. Hon berättade att tidigare år då hon varit assistent så har även andra stundeter från Sverige kommit dit och föreläst men jag är den första som fått betalt för det. Att han måste trott att jag är en proffesionell föreläsare från Sverige. Och jag måste erkänna att av allt jag gjort i detta liv så är detta en av de häftigaste sakerna. Så ogreppbart stort!

Troligtvis kommer de nu använda Sverige som ett skräckexempel om vad som händer om ett samhälle blir för sekulariserat. Men på samma gång så tycker jag att det är bra att de fått sett hur de kan se ut i andra länder och öppnat deras ögon mer. Jag skulle lätt göra om detta i andra muslimska organisationer om jag fått chansen. Nu när jag har ett intyg på att jag är en internationell föreläsare.

Kollade kontoutdragen.....

...............och en så länge är det lugnt!

Vi var på karaoke

Vi var på karaoke med två av assistenterna. Från vänster; Jag, Lena, Windha (min assistent), Rizny, Martin och Martin.

Jag sjöng som alltid väldigt emotionellt men fult. Det är mycket känslor i mina utföranden.

Tyvärr så kunde typ alla sjunga utom jag. Men kul var ändå det. Rizny här sjöng fint. Vissa påstår att jag har dåligt inflytande på folk och jo fan, det stämmer! Rizny har nu börjat snusa. Hon fick min sista snusdosa och utalande sig i sms; It is not delicious. But the effect for my throat and my head is fantastic! Och jag, jag vet inte hur deras Gud kommer ställa sig inför det faktum att jag fått en av deras att börja snusa.

Karaoken var i fredags. Vi drog dit men tog det väldigt lugnt med drickandet eftersom vi hade våra assistenter med och de är ju som sagt muslimer. Jag snackade även med min assistent innan och frågade om det var okej att vi tog en öl eller två och hon sa att det var lugnt men påpekade även att jag inte kunde bli för full eftersom jag är så stor så kommer hon aldrig orka bära hem mig. Skön inställning.

Istället så bestämde vi oss för att ta det där med alkoholdrickandet mer seriöst på lördag kväll (alltså igår). Jag skickade runt budskapet till alla i gruppen som inte är magsjuk "Mitt rum ikväll, ta med Mix Max (enda alkoläsken som finns här) och egen papperskorg. Där satt vi, skabbiga, i pyjamas och lyssnade på Brittan. Underbart! Precis det vi behövde!

Nu är det några hårda dagar kvar med intervjuer innan vi drar iväg till en ö som heter Solavesien eller nått. Där ska vi bara softa, snorkla och sola i 5 dagar. Drar dit på onsdag. Efter ö-äventyret är vi här i Yogyakarta i en vecka till innan vi drar till Bali igen för att ha den sista lilla semestern på fem dagar. Jag börjar känna lite ångest för att tiden är knapp. Visst, jag är typ klar med all insamling av data till uppsatsen men jag har så mycket annat jag skulle vilja hinna med. Jag vet inte....annars är det NICE!

En underbart fult kort på kort

Vi brukar roa oss med att sätta fast saker på kroppen. När de är ständigt varmt och fuktigt blir kroppen också det. Med andra ord så är det enkelt och verry easy att sätta fast saker. Kul! Annars spelar vi jävligt mycket kort!

Igår drog vi iväg med våra assistenter för att åka skridskor. Vi svenskar tyckte det var hur kul som helst men för våra assistenter var det en mardrömsupplevelse. Speciellt min assistent verkade onöjd och kastade sådana här "jag dödar dig så fort jag kommer ifrån isen"-blickar. Jag gjorde en deal med henne. Om jag skulle göra något riktigt skämmigt så skulle hon inte klaga dagen efter. Så jag sjöng "My heart will go on" högt och dansade runt med skridskorna på isen.

Det är konstigt. Jag trodde min personlighet skulle skära sig katastrofalt med denna kultur. Visst, jag skulle inte kunna kalla mig muslim men muslimerna här avdyrkar mig. Kul nog! Min assistent säger att alla svenska killar måste vara avundsjuk på min hund eftersom jag umgås med min hund hela tiden och älskar henne över allt annat. Liksom, att ingen annan får denna kärlek förutom min hund.

Ikväll ska jag och Sofia iväg och bowla. Att bowla är kul och det typ kostar inget. Blir mycket bowlande. Sen då jag kommer hem till Sverige blir det bowla a lot!

Nu har jag varit duktig och lagt upp lite bilder (någon annans bilder)

Jag, Frida, Ida och Sofia på toppen av ett buddhisttempel. Det var en stor stor stupa i mitten. Fascinerad över att man kan lägga stenar så snyggt!

Det är happy times here in Yogyakarta. Efter att ha varit sjuk i 10 dagar har jag nu en massa överskottsenergi att bli av med. Dom andra är trött, jag är pigg. Imorgon ska jag, Lena och Ida dra iväg med våra assistenter och åka skridskor. De kanske inte är lika peppade på att åka skridskor eftersom de aldrig gjort det men det är sådant de gör för oss. Vi vill något, de ställer upp. Finns inga bättre relationer.

Däremot så har jag konstanta problem här. När jag väl blivit frisk så blev datorn sjuk istället och nu funkar inte mitt word. Jag kan inte öppna filerna....ja, kan inte ens öppna word och det är där jag tråkigt nog har alla mina transkriberingar av intervjuer. Detta är ett stort problem. Enormt problem! Ett problem som jag inte ens tror min assistent kan fixa.

Annars har jag blivit tvungen att rensa upp och avtagga bilder på min facebook. Det råkar ju vara såhär att alla frågor efter min facebook och de får ju som adressen. Sen är dom alla muslimer och kanske tycker att alla partybilder från Sverige inte är fullt så uppskattat. Okej om man är ful på vissa bilder men fulla bilder....bort!

Sen för era oroligheters skull så kan ni nå mig på min indonesiska mobil på nummer: +6281236431865

Buddhisttemplet

Jag och Sofia sitter och ber tillsammans med buddhister. Det var en mäktig känsla. Så mäktig så att jag somnade mitt i själva "akten"

Toaletten

Såhär ser toaletterna ut som jag har haft diarré på i 10 dagar. Jag har fått enormt starka och spenstiga ben. Faktiskt inte så obekvämt som det ser ut.

Aptemplet

På Bali var vi också till ett tempel där det var massor av apor. Aporna var lite smått aggressiva så de flesta av oss var livrädd. På bilden; Ida, Sofia, jag (i de coola brillorna) och Frida. Noterna även att jag har strumpor på mig trots att jag har sandaler. Detta för att jag hade bränt fötterna.

Balistrand

Denna bild är snodd från en kompis i gruppen. Det är Josef, Lena, jag, Frida och Martin som tittar ut över havet efter vi har anlänt i Bali. Jag ser riktigt såhär backpacksduktig ut i min ryggsäck.

No worry, jag har ju en assistent!

De nya pillren var riktigt schyssta och jag fick äntligen ett trevligt bemötande då jag var på toaletten imorse. Nu är jag lycklig! Mår magen bra, mår själen bra! Sen så måste jag ge ett stort beröm till min fältassisten/slav. Den kvinnan gör allting för mig. Ikväll, helt utan anledning, så kom hon över till mitt hotell med ett litet "krya på dig"-kit. Det var guavajuice (som ska vara bra för magen), någon liten present samt 3 stycken godisklubbar. Samma godisklubbor som jag bjöd henne på första dagen vi träffades. Tror det var den mest romantiska gåvan jag någonsin fått utan att den innehöll romantik. Så typiskt folket i Indonesien, de ger utan att kräva något tillbaka. Lena satt brevid då min fältassistent kom med presenten och hon blev så rörd av omtanken så hon började gråta. Sen så skickar min fältassistent sms varje morgon för att påminna mig att ta min medicin och idag erbjöd hon sig att transkribera mina intervjuer eftersom jag inte har kunnat göra det nu då jag varit sjuk. Men vid transkriberingen satt jag ner foten. Hon kan ju inte göra allt åt mig.

Så nu håller jag på att kolla upp möjligheterna att ta med henne till Sverige. Skulle vara schysst med en liten assistent som kunde gå med Bira då jag inte orkar och laga mat. Sen är hon så sjukt gullig också. Knappt över 150 cm är hon.

Det jag har börjat få lite ångest över nu är att jag inte vill tillbaka till Sverige. Eller mer så skulle jag önska att Indonesien låg lite närmare så man kunde ta en buss emellan. Man har ju fått så många nya vänner här som kommer bli svåra att lämna. Alla i och för sig bara "add me on facebook" men det är inte riktigt samma sak. Så jag vet inte hur jag ska göra.