Efter 10 dagars konstant uttömning av magen så trodde jag att jag skulle ta mina sista andetag här i Yogyakarta. Febrig, gänglig och med en målvikt nådd för länge sedan drog jag mig ändå iväg på en intervju för att höra en modernist snacka om vilka metoder som är lämplig för att döda homosexuella. Jag bara satt där och tänkte; vad komiskt det skulle vara om jag bara ramlade ihop nu. Typ under hans uttalande "Gud straffar alla syndare" och då bara dö. Men sen så ändrade jag uppfattning om mitt liv. I will not die today! Gick iväg och träfffade någon slags "hej jag kan skriva ut recept"-doktor. Förklarade pedagogiskt med tre ord; Stomach, diarré, ten days....och sen fick jag några sjukt olagliga röda piller som skulle hjälpa. Jag somnade av dem i alla fall.
Så nu, väntar jag på att kroppen ska återhämta sig. Tog ledigt från intervjuerna idag. Tur det för jag tror jag har fått lite feber igen. Men nu jävlar ska jag bli bra!
Annars har jag fyllt i en massa vykort som jag ska skicka iväg. Jag vill påpeka att jag tycker det är tråkigt att skicka vykort och att jag skrev dem då jag var som mest groggy så om det står konstiga osammanhängande meningar i dem. Läs mellan raderna.
Nu sova! Igen....klockan är elva här!
lördag 28 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Om att vara konstant skitnödig
Jag skulle egentligen ha uppdaterat denna blogg i söndags. Men jag kom till internetcafét, satt mig ner, började smått skriva tills min mage ville något annat och jag i panik betalade och kutade hem. Min mage har haft en svår uppgift att anpassa sig till denna mat. Nasi Goreng och Susannes tarmsystem rimmar inte fint! Det enda lilla positiva i detta är att jag hittat beachformen.
Kan ju börja nämna att lördagens besök på gaybaren blev en succé.....för min kompis Fredrik som följde med. Stället bestod mest av bögar och alla var facinerad av Fredriks charm (läs vit hud). Att vara vit är något som många försöker eftersträva här och vissa gör plastikoperationer för att vara vit. Gaybaren låg innuti ett lyxhotell vilket skulle visa sig då jag beställde en drink och notan blev på över 300 svenska kronor. Helt sjukt! Annars så fick jag mina intervju minuter med indonesiens Magnus Carlsson som berättade om svårigheterna att vara gay i ett muslimsk land. Uppbrutit all kontakt med familjen och flytt från hemmet. De lever i underground kulturer här. Folket kan acceptera att det finns homosexuella men de kan inte acceptera deras handlingar och det är det som är brottsligt. Vidare så mötte jag den fjolligaste bögen någonsin vid namn Ben. Ben fastnade genast för mig av den enkla anledningen att han blev överförtjust i Fredrik. Ben frågade om vi ville festa vidare och följa med på ett ställe som hette Hugo's. Hugo's kan mest efterliknas vid ett enda stort raveparty med dansare på pelare. Ja, vi hade ju inget annat för oss så vi drog med ett gäng bögar i en bil till detta ställe. En viss orolighet fanns inom oss, vi sitter här i en bil med relativt okända män påväg till ett ställe vi ej vet vart det ligger. Men eftersom männen är bögar så kändes det ej så farligt. Jag menar, även fast de kanske har muskler så kan de ej slåss. En bitchslap skulle man max få räknat med. Det hela slutade med att Fredrik blev lite för full, jag fick ta hem han i en taxi. Men ett spännande äventyr var det!
Igår tog jag och Ida en tripp upp till Indonesien aktiva vulken Neapel (eller hur det nu stavas). Ni kanske har hört talas om dennes utbrott 2004 och 2006 då lite människor och hus omkom. Hotellpersonalen tog mig oss på sina motorcyklar för en billig penning och guidade oss genom hela Yogyakarta. Trots många nackdelar med att åka motorcykel så får man aldrig se så mycket som då man åker med en. Körde förbi massiva slumområden där folk bodde stamplade på varandra i små plåthus. Jag som alltid tycker det kan vara väldigt jobbigt att se sådant. Många har det riktigt dåligt här och prostitution är vanligt förekommande. Bara en tvärgata bort från vårt hotell så finns det ett område där 10-15 åriga pojkar säljer sig själva, då till äldre män. Men men, omskrivning. Vulkanen var nog troligtvis jätte häftigt men på grund av regn och dimma så såg vi knappt en skymt av denna massiva konstruktion. Vi fick i alla fall se lite begravda hus under lava, lite spännande i alla fall.
Annars har man äntligen börjat bott in sig här. Man kommer in i rutiner, gör sina saker och går och lägger sig. Krypen gör mig inte ens brydd längre. Självklart kan man längta hem ibland men då handlar det mest om att maten saknas. Helt seriöst så skulle jag tro att 90% av oss alla här skulle döda för mjölkstuvade makaroner och korv.
Kan ju börja nämna att lördagens besök på gaybaren blev en succé.....för min kompis Fredrik som följde med. Stället bestod mest av bögar och alla var facinerad av Fredriks charm (läs vit hud). Att vara vit är något som många försöker eftersträva här och vissa gör plastikoperationer för att vara vit. Gaybaren låg innuti ett lyxhotell vilket skulle visa sig då jag beställde en drink och notan blev på över 300 svenska kronor. Helt sjukt! Annars så fick jag mina intervju minuter med indonesiens Magnus Carlsson som berättade om svårigheterna att vara gay i ett muslimsk land. Uppbrutit all kontakt med familjen och flytt från hemmet. De lever i underground kulturer här. Folket kan acceptera att det finns homosexuella men de kan inte acceptera deras handlingar och det är det som är brottsligt. Vidare så mötte jag den fjolligaste bögen någonsin vid namn Ben. Ben fastnade genast för mig av den enkla anledningen att han blev överförtjust i Fredrik. Ben frågade om vi ville festa vidare och följa med på ett ställe som hette Hugo's. Hugo's kan mest efterliknas vid ett enda stort raveparty med dansare på pelare. Ja, vi hade ju inget annat för oss så vi drog med ett gäng bögar i en bil till detta ställe. En viss orolighet fanns inom oss, vi sitter här i en bil med relativt okända män påväg till ett ställe vi ej vet vart det ligger. Men eftersom männen är bögar så kändes det ej så farligt. Jag menar, även fast de kanske har muskler så kan de ej slåss. En bitchslap skulle man max få räknat med. Det hela slutade med att Fredrik blev lite för full, jag fick ta hem han i en taxi. Men ett spännande äventyr var det!
Igår tog jag och Ida en tripp upp till Indonesien aktiva vulken Neapel (eller hur det nu stavas). Ni kanske har hört talas om dennes utbrott 2004 och 2006 då lite människor och hus omkom. Hotellpersonalen tog mig oss på sina motorcyklar för en billig penning och guidade oss genom hela Yogyakarta. Trots många nackdelar med att åka motorcykel så får man aldrig se så mycket som då man åker med en. Körde förbi massiva slumområden där folk bodde stamplade på varandra i små plåthus. Jag som alltid tycker det kan vara väldigt jobbigt att se sådant. Många har det riktigt dåligt här och prostitution är vanligt förekommande. Bara en tvärgata bort från vårt hotell så finns det ett område där 10-15 åriga pojkar säljer sig själva, då till äldre män. Men men, omskrivning. Vulkanen var nog troligtvis jätte häftigt men på grund av regn och dimma så såg vi knappt en skymt av denna massiva konstruktion. Vi fick i alla fall se lite begravda hus under lava, lite spännande i alla fall.
Annars har man äntligen börjat bott in sig här. Man kommer in i rutiner, gör sina saker och går och lägger sig. Krypen gör mig inte ens brydd längre. Självklart kan man längta hem ibland men då handlar det mest om att maten saknas. Helt seriöst så skulle jag tro att 90% av oss alla här skulle döda för mjölkstuvade makaroner och korv.
fredag 20 februari 2009
Indonesiens kändisbög
Klockan är elva på morgonen i Yogyakarta. Klev duktigt nog upp klockan sju imorse för att förbereda frågorna inför intervjun som ska göras ikväll. Min fältassistent Windha var till mig sedan klockan nio där vi gick igenom frågorna som ska sägas på intervjun. Som en chock stod det klart för mig att hon har fixat 26 intervjuer åt mig samt att jag själv har fixat ca 10 intervjuer. Detta är långt ifrån hållbart med tanke på tidsbristen.
En av killarna i vår resegrupp hade varit ute och träffat en kompis igår. Av okänd anledning så hade han hamnat på en gayklubb och där fått träffat indonesiens motsvariget till Magnus Carlsson. Eftersom vi är oerhört snälla med varandra här så fixade han en intervju åt mig med denne bög. Detta är bara såååå coolt! Man vet ju liksom hur Sveriges kändisbögar ser ut men hur ser en indonesisk muslimsk kändisbög ut?
Inatt så satt jag, Sofia och Fredrik och spelade poker inne på mitt rum. Som vanligt blir alltid det ställe jag bor på själva "hänga"-stället där folk rör sig. Borde börja ta inträde. Efter attt ha totalt utklassat dem genom hela spelomgången så tröttnade jag i slutet, gjorde några dåliga val och slutade som tvåa. Gick i och för sig ändå 15.000 rupier i plus men jag hade som önskat att kamma hem allt. The big pott på 100.000 rupier!
Jag är väldigt trött nu. Tror att jag ska försöka tvinga på personalen lite tvätt av kläder och sedan lägga mig att sova. Intervju klockan halv sju ikväll så det är nog schysst om jag är pigg till den.
Med vänliga hälsningar
En av killarna i vår resegrupp hade varit ute och träffat en kompis igår. Av okänd anledning så hade han hamnat på en gayklubb och där fått träffat indonesiens motsvariget till Magnus Carlsson. Eftersom vi är oerhört snälla med varandra här så fixade han en intervju åt mig med denne bög. Detta är bara såååå coolt! Man vet ju liksom hur Sveriges kändisbögar ser ut men hur ser en indonesisk muslimsk kändisbög ut?
Inatt så satt jag, Sofia och Fredrik och spelade poker inne på mitt rum. Som vanligt blir alltid det ställe jag bor på själva "hänga"-stället där folk rör sig. Borde börja ta inträde. Efter attt ha totalt utklassat dem genom hela spelomgången så tröttnade jag i slutet, gjorde några dåliga val och slutade som tvåa. Gick i och för sig ändå 15.000 rupier i plus men jag hade som önskat att kamma hem allt. The big pott på 100.000 rupier!
Jag är väldigt trött nu. Tror att jag ska försöka tvinga på personalen lite tvätt av kläder och sedan lägga mig att sova. Intervju klockan halv sju ikväll så det är nog schysst om jag är pigg till den.
Med vänliga hälsningar
torsdag 19 februari 2009
Jag mördade en fladdermus
Livet ter sig lite annorlunda här i Yogyakarta till skillnad mot Bali. Bali är då en turistort och har allt en turistort har. Ja, pensionärer med sönderbränd elefanthud och rika ungdomar som föredrar att festa på andra sidan jorden. Yogyakarta känns lite mer äkta i det avseendet att såhär är nog den del av Indonesien som inte är sönderfestat av västerlänningar. Vilket som både har sina för och nackdelar. I ena gränden står det lyxhotell och gränden bredvid så är det slum och misär. Jag har lite svårt för detta med misären. Tiggare dyker upp överallt och jag kan som inte bara gå förbi utan istället plockar fram mina pengar. I ena avseendet är det jätte billigt att bo här för att man får en middag för 10.000 rupier (7 kronor) men å andra sidan så ger jag typ 10.000 rupier till varje tiggare jag ser. Om man stöter på ett tiotal tiggare efter vägen så blir det dyrt i längden. Men man lär väl sig med tiden att bli blind. Man kan ju inte rädda alla.
Natten som var så sov vi över på ett buddhisttempel. På ett stengolv fick vi spendera natten med endast en liten tunn madrass som skydd. Inte nog med att madrassen skulle skydda mot det stenhårda stengolvet så skulle det även vara ett skydd mot de 30 miljoner termiter och myror som fanns i rummet. Mat gjorde dem ännu mera aggressiva så jag bestämde mig för att fasta den eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen (som buddhisterna). Men eftersom det endast var jag och en till som hade den dealen så hjälpte det inte så mycket. Krävdes gemensamma åtagande för att hålla dessa myror borta. Men jag kände ändå, trots myrorna och termiterna, att buddhismen är en sådan här riktigt trevlig religion. Vi fick del ta i munkarnas kvällsbön där de mumlade några välvalda ord i 30 minuter för att sedan meditera i de nästkommande 30 minuterna. Meditationen var ju som såhär helmysig. Jag somnade men intalade alla att jag hade nått någon helig nivå och därför var avdäckad. Men detta var dock inte så pinsamt utan en munk somnade också. Efter buddhisttemplet for vi runt på en turisttur och såg på sådana här riktigt gamla buddhist och hindu tempel som de grävt fram under jord för åratal sedan. Där tog jag jätte mycket kort tills jag insåg att stenarna som är utplacerade på välvalda ställen kanske inte är så roligt att ha 57 kort på. ”Detta är min tripp i Indonesien, här har ni 569 bilder på stenar som ligger fint”. Och de där med kort härifrån. Det fixar jag seriöst då jag kommer hem eftersom mitt ”lägga in kort på datorn”-program verkar fått Klemens! (Klemens är ett ord som vi kommit på. Det är då man får någon skavank/sjukdom som man inte vet vad det är. Då är det Klemens. Alla symtom till Klemens kallas Kletos)
Här är jag verkligen en utomjording. Det är få kvinnor som har en längd som sträcker sig över 150 cm och här kommer jag fram med mina 176 cm. Det är som att vara i en sameby fast då utan renkött. Sen så verkar min piercing i läppen verkligen vara något exotiskt. Då vi var och hälsade på i en skola med ”lågstadieelever” så pekade alla barnen och skrattade åt mig. Först fattade jag inget fören handledare mister Tomas sa att piercing verkligen är något att skratta åt. Det är som häftigt, jag är det exotiska i det exotiska. Lika många kort som jag tar på omgivningen runt tar omgivningen kort på mig. Ja, de går fram och frågor om de får ta ett kort på mig. Som Musse Pigg på Disneyland står de omkring mig medans någon offrar sig att foto. Jag går under namnet ”the tall lady”.
Annars så går det bra här. Fick en släng av magsjuka då jag åt min sista måltid på Bali och efter det har min mage varit i ett lite upprörd. Inte överdrivet magsjuk men så pass att ståtoaletten blev snabbt invand och att allt medköpt laxeringsmedel verkligen känns överflödigt. Däremot så får jag hemlängtan från och till. Bekvämligheten och renheten saknas enormt. Aldrig har jag behövt jagat ut kackerlackor och fladdermöss på toaletten i Umeå. Det liksom är skitigt överallt. Eller ja, hotellet är väldigt fräscht men allt runtomkring….urk! Sen att alla mina djurfobier existerar på denna ort gör det inte enklare heller. Total genomkoll av rummet innan man somnar. Det är liksom ormar som känns värst för min del. Vi som grupp på 12 personer funkar fortfarande ihop. Visst gnäller vissa (även jag) från och till men man behöver ju inte vara upp i varandra hela tiden. Sen undviker jag gnälla för dem som jag är här med, bättre om de i Sverige får ta det. Jag menar, jag vill undvika att bli slagen på magen med barnängentvål i handdukar (tänk på en scen i en film). Och sen blir jag ju skitless på de som gnäller, då kan ju inte jag vara likadan.
Klockan är nu halv tolv på natten nu i Yogyakarta (skriver dock nu på kvällen och går sedan på internetcafé imorgon och lägger in detta). För ca 20 minuter sedan hände en mycket tragisk sak. Jag skulle gå på toaletten för att kissa då jag hörde ett mystisk ljud i taket. Det lät ungefär som ett gäng vettskrämda fågelungar. Jag blev livrädd och kutade ner till receptionen iklädd endast en sarong. Gick fram till receptionen och pratade med en ur stabben. Eller rättare sagt så uttalade jag "It's a animal in my bathroom" med mycket skärrad röst. En ur personalen åtog sig uppdraget och drog upp på mitt rum för att undersöka och tillintetgöra problemet. En nyfiken britt följde även med på avstånd. Efter ca 30 sekunder inna på mitt badrum så fick personalen djuret på flykt som då visade sig vara en fladdermus. Fladdermusen var vettskrämd, jag lika så och kutade ut ur rummet och gömde mig bakom en krukväxt i hallen. Britten skrattade roande och ifrågasatte min rädsla för fladdermöss. Efter ett tags omflygande i mitt rum, då det till synen verkade omöjligt att få ut fladdermusen, så flög stackaren in i väggen och dog. En död fladdermus låg på golvet, Frida hämtade kameran för att föreviga ögonblicket och jag sa med ledsen stämma; "Sorry Batman". Efter fladdermusincidenten så byggde jag en fladdermusfälla på min toalett. Ska försöka fixa patent på den om den funkar.
Natten som var så sov vi över på ett buddhisttempel. På ett stengolv fick vi spendera natten med endast en liten tunn madrass som skydd. Inte nog med att madrassen skulle skydda mot det stenhårda stengolvet så skulle det även vara ett skydd mot de 30 miljoner termiter och myror som fanns i rummet. Mat gjorde dem ännu mera aggressiva så jag bestämde mig för att fasta den eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen (som buddhisterna). Men eftersom det endast var jag och en till som hade den dealen så hjälpte det inte så mycket. Krävdes gemensamma åtagande för att hålla dessa myror borta. Men jag kände ändå, trots myrorna och termiterna, att buddhismen är en sådan här riktigt trevlig religion. Vi fick del ta i munkarnas kvällsbön där de mumlade några välvalda ord i 30 minuter för att sedan meditera i de nästkommande 30 minuterna. Meditationen var ju som såhär helmysig. Jag somnade men intalade alla att jag hade nått någon helig nivå och därför var avdäckad. Men detta var dock inte så pinsamt utan en munk somnade också. Efter buddhisttemplet for vi runt på en turisttur och såg på sådana här riktigt gamla buddhist och hindu tempel som de grävt fram under jord för åratal sedan. Där tog jag jätte mycket kort tills jag insåg att stenarna som är utplacerade på välvalda ställen kanske inte är så roligt att ha 57 kort på. ”Detta är min tripp i Indonesien, här har ni 569 bilder på stenar som ligger fint”. Och de där med kort härifrån. Det fixar jag seriöst då jag kommer hem eftersom mitt ”lägga in kort på datorn”-program verkar fått Klemens! (Klemens är ett ord som vi kommit på. Det är då man får någon skavank/sjukdom som man inte vet vad det är. Då är det Klemens. Alla symtom till Klemens kallas Kletos)
Här är jag verkligen en utomjording. Det är få kvinnor som har en längd som sträcker sig över 150 cm och här kommer jag fram med mina 176 cm. Det är som att vara i en sameby fast då utan renkött. Sen så verkar min piercing i läppen verkligen vara något exotiskt. Då vi var och hälsade på i en skola med ”lågstadieelever” så pekade alla barnen och skrattade åt mig. Först fattade jag inget fören handledare mister Tomas sa att piercing verkligen är något att skratta åt. Det är som häftigt, jag är det exotiska i det exotiska. Lika många kort som jag tar på omgivningen runt tar omgivningen kort på mig. Ja, de går fram och frågor om de får ta ett kort på mig. Som Musse Pigg på Disneyland står de omkring mig medans någon offrar sig att foto. Jag går under namnet ”the tall lady”.
Annars så går det bra här. Fick en släng av magsjuka då jag åt min sista måltid på Bali och efter det har min mage varit i ett lite upprörd. Inte överdrivet magsjuk men så pass att ståtoaletten blev snabbt invand och att allt medköpt laxeringsmedel verkligen känns överflödigt. Däremot så får jag hemlängtan från och till. Bekvämligheten och renheten saknas enormt. Aldrig har jag behövt jagat ut kackerlackor och fladdermöss på toaletten i Umeå. Det liksom är skitigt överallt. Eller ja, hotellet är väldigt fräscht men allt runtomkring….urk! Sen att alla mina djurfobier existerar på denna ort gör det inte enklare heller. Total genomkoll av rummet innan man somnar. Det är liksom ormar som känns värst för min del. Vi som grupp på 12 personer funkar fortfarande ihop. Visst gnäller vissa (även jag) från och till men man behöver ju inte vara upp i varandra hela tiden. Sen undviker jag gnälla för dem som jag är här med, bättre om de i Sverige får ta det. Jag menar, jag vill undvika att bli slagen på magen med barnängentvål i handdukar (tänk på en scen i en film). Och sen blir jag ju skitless på de som gnäller, då kan ju inte jag vara likadan.
Klockan är nu halv tolv på natten nu i Yogyakarta (skriver dock nu på kvällen och går sedan på internetcafé imorgon och lägger in detta). För ca 20 minuter sedan hände en mycket tragisk sak. Jag skulle gå på toaletten för att kissa då jag hörde ett mystisk ljud i taket. Det lät ungefär som ett gäng vettskrämda fågelungar. Jag blev livrädd och kutade ner till receptionen iklädd endast en sarong. Gick fram till receptionen och pratade med en ur stabben. Eller rättare sagt så uttalade jag "It's a animal in my bathroom" med mycket skärrad röst. En ur personalen åtog sig uppdraget och drog upp på mitt rum för att undersöka och tillintetgöra problemet. En nyfiken britt följde även med på avstånd. Efter ca 30 sekunder inna på mitt badrum så fick personalen djuret på flykt som då visade sig vara en fladdermus. Fladdermusen var vettskrämd, jag lika så och kutade ut ur rummet och gömde mig bakom en krukväxt i hallen. Britten skrattade roande och ifrågasatte min rädsla för fladdermöss. Efter ett tags omflygande i mitt rum, då det till synen verkade omöjligt att få ut fladdermusen, så flög stackaren in i väggen och dog. En död fladdermus låg på golvet, Frida hämtade kameran för att föreviga ögonblicket och jag sa med ledsen stämma; "Sorry Batman". Efter fladdermusincidenten så byggde jag en fladdermusfälla på min toalett. Ska försöka fixa patent på den om den funkar.
måndag 16 februari 2009
Alldelens alldelens underbart!
Att inte kunna anvanda alla vokaler, da ar man pa riktigt utomlands!
Vart ska man borja. Flygresorna gick relativt bra. Umea-Sthlm=Jag grat! Sthlm-Frankfurt=Jag grat igen! Frankfurt-Hong Kong=Spydde da jag steg av flygplanet. Hong Kong-Denpasar=En kille gav mig sitt nummer. Det blev sa pass handelserikt som jag hade onskat.
Nu har vi spenderat vara forsta dagar pa Bali. Helt galen trafik, manga aldre manniskor (dar vi da bor, Sunar Beach) och varit nara doden tva ganger typ. Detta da pa grund av trafiken. Att ga over gatan ar som ett enkelt sett om man vill avlida. Har aven brant mina fotter den forsta dagen, vilket har inneburit att jag nu ar tvungen att ga i strumpor. Kul Jul! Men jag ska inte klaga. Trots alla problem som anda uppkommer sa ar det sa fantastiskt underbart! Jag saknar verkligen ingenting har. Obeskrivligt vackert!
Imorgon aker vi flyg igen till Yoghiakarta dar vi checkar in pa hotellet och sedan direkt efter beger oss till ett buddhisttempel dar vi ska sova over natten. Handledaren har verkligen fixat allt sa vi far se sa mycket som mojligt. Jag menar, det har varit lite strand och mycket kultur for var del.
Kanns lite stressigt att skriva da internet gar pa taxometer. 18.000 rupier per timme, vilket i och for sig inte ar sa mycket. Typ 15 kronor men alla billiga priser har gjort en grymt snal. Kopte en mobiltelefon igar pga att min Sony endast stodjer Telia. Kopte en sprillans ny Nokia for 400.000 rupier (360:-) och jag tvekade. Man har som slutat jamfora med svensk valuta utan utgar fran att allt ska kosta mindre an 30.000 rupier. Da ar man som nojd! Snal svensk ar man.
Asch, nu kom tva feta gubbar (se sexturister) in. Nu drar jag!
Vart ska man borja. Flygresorna gick relativt bra. Umea-Sthlm=Jag grat! Sthlm-Frankfurt=Jag grat igen! Frankfurt-Hong Kong=Spydde da jag steg av flygplanet. Hong Kong-Denpasar=En kille gav mig sitt nummer. Det blev sa pass handelserikt som jag hade onskat.
Nu har vi spenderat vara forsta dagar pa Bali. Helt galen trafik, manga aldre manniskor (dar vi da bor, Sunar Beach) och varit nara doden tva ganger typ. Detta da pa grund av trafiken. Att ga over gatan ar som ett enkelt sett om man vill avlida. Har aven brant mina fotter den forsta dagen, vilket har inneburit att jag nu ar tvungen att ga i strumpor. Kul Jul! Men jag ska inte klaga. Trots alla problem som anda uppkommer sa ar det sa fantastiskt underbart! Jag saknar verkligen ingenting har. Obeskrivligt vackert!
Imorgon aker vi flyg igen till Yoghiakarta dar vi checkar in pa hotellet och sedan direkt efter beger oss till ett buddhisttempel dar vi ska sova over natten. Handledaren har verkligen fixat allt sa vi far se sa mycket som mojligt. Jag menar, det har varit lite strand och mycket kultur for var del.
Kanns lite stressigt att skriva da internet gar pa taxometer. 18.000 rupier per timme, vilket i och for sig inte ar sa mycket. Typ 15 kronor men alla billiga priser har gjort en grymt snal. Kopte en mobiltelefon igar pga att min Sony endast stodjer Telia. Kopte en sprillans ny Nokia for 400.000 rupier (360:-) och jag tvekade. Man har som slutat jamfora med svensk valuta utan utgar fran att allt ska kosta mindre an 30.000 rupier. Da ar man som nojd! Snal svensk ar man.
Asch, nu kom tva feta gubbar (se sexturister) in. Nu drar jag!
onsdag 11 februari 2009
Vykort
Har skrivit nu en lista på de som jag ska skicka vykort till. Undrar du om du kommer få något? Om jag säger som såhär; De som skickade ett julkort till mig kommer med större sannolikhet få ett vykort från Indonesien. Kör bara på ett mänskligt och humant urval. Ett tips till er som inte skickade ett julkort i julas, ännu inte försent för det utan jag accepterar försenade. Skyll på hunden, jag brukar göra det.
Inatt hetsåt jag av den enkla anledningen till att jag vill minska den mängd mat jag måste slänga. Känns mycket bättre att köra mat genom tarmkanalen innan de hamnar bland avfallen än att skicka dem direkt i soptunnan. Då har man åtminstone gett maten en ärlig chans att påverka. Har duschat nu, packat i stort sett klart så nu väntar bara lite städning. Limpan skjutsar mig till flyget vid sex. Spännande! Vilket äventyr! The first time i ett flygplan. Vad kommer ske?
Inatt hetsåt jag av den enkla anledningen till att jag vill minska den mängd mat jag måste slänga. Känns mycket bättre att köra mat genom tarmkanalen innan de hamnar bland avfallen än att skicka dem direkt i soptunnan. Då har man åtminstone gett maten en ärlig chans att påverka. Har duschat nu, packat i stort sett klart så nu väntar bara lite städning. Limpan skjutsar mig till flyget vid sex. Spännande! Vilket äventyr! The first time i ett flygplan. Vad kommer ske?
tisdag 10 februari 2009
Om Alexandra
Jag vill först påpeka, det finns två typer av människor; De som får andra att göra saker och de som gör sakerna själv. Inget fel på att vara någon av dem.
Igår snackade jag om Vickis. Ni vet, hon som jag har intalat mig själv skulle hjälpa mig ut ur ett Javanesisk fängelse om jag gör "opassande handlingar". Hon är en typiskt människa som gör saker själv. Sen har vi Alex, min kära Alex. Medans jag intalar mig att Vickis skulle rädda mig så vet jag att Alex kommer göra det. Så fort jag skulle hamnat i trångmål skulle Alex packa ner spaden, ta första flyget till Java, gräva en stor grop utanför fängelsemurarna och sedan rädda mig ur situationen. Hon kommer alltid vara den där prinsessan på den vita hästen som räddar sin prinsessa Siv (Jag). Då kanske ni undrar hur jag vet det...? Jo, för liknande saker har hon gjort tidigare för mig. En gång ville jag flyga drake. Och vad gjorde Alex? Jo, hon såg till att vi drog iväg på Dollarstore och köpte var sin drake. Hon är en sådan människa. Som Jesus fast tjej.
Imorgon tar jag flyget ner till sthlm. Är så uppe i varv i kroppen så jag avslutar nu en påbörjad vinflaska (vill påpeka att det inte var mycket kvar efter helgen). Håller även på att skriva en "om jag skulle dö"-lista där kontaktuppgifter till några väl utvalda kompisar finns. Vilket där mina föräldrar får ringa runt till. Hur ska man med så lite ansträngning som möjligt meddela alla om eventuell bortgång? Kom på 4 namn som i stort sett täcker de viktigaste av mina vänner, sen låter man facebook och msn fixa sitt då folk skriver "RIP Susanne/Siv/Ceasar" i sina statusuppdateringar. Dödsannonser är bara ett onödigt överflöd i denna IT-värld. Vill bara påpeka ännu en liten grej så ni vet, jag vill absolut inte avsluta mitt liv som en facebookgrupp. Har sett sådana och det är inte min grej. Jag vill inte att folk ska minnas mig så. Vem var Susanne? Vet ej, men det finns en facebookgrupp!
Nu kanske folk tycker jag är lite väl negativ då jag pratar om eventuella avlidningar av mig själv. Men så är det inte alls, jag är bara så jävla praktisk!
Igår snackade jag om Vickis. Ni vet, hon som jag har intalat mig själv skulle hjälpa mig ut ur ett Javanesisk fängelse om jag gör "opassande handlingar". Hon är en typiskt människa som gör saker själv. Sen har vi Alex, min kära Alex. Medans jag intalar mig att Vickis skulle rädda mig så vet jag att Alex kommer göra det. Så fort jag skulle hamnat i trångmål skulle Alex packa ner spaden, ta första flyget till Java, gräva en stor grop utanför fängelsemurarna och sedan rädda mig ur situationen. Hon kommer alltid vara den där prinsessan på den vita hästen som räddar sin prinsessa Siv (Jag). Då kanske ni undrar hur jag vet det...? Jo, för liknande saker har hon gjort tidigare för mig. En gång ville jag flyga drake. Och vad gjorde Alex? Jo, hon såg till att vi drog iväg på Dollarstore och köpte var sin drake. Hon är en sådan människa. Som Jesus fast tjej.
Imorgon tar jag flyget ner till sthlm. Är så uppe i varv i kroppen så jag avslutar nu en påbörjad vinflaska (vill påpeka att det inte var mycket kvar efter helgen). Håller även på att skriva en "om jag skulle dö"-lista där kontaktuppgifter till några väl utvalda kompisar finns. Vilket där mina föräldrar får ringa runt till. Hur ska man med så lite ansträngning som möjligt meddela alla om eventuell bortgång? Kom på 4 namn som i stort sett täcker de viktigaste av mina vänner, sen låter man facebook och msn fixa sitt då folk skriver "RIP Susanne/Siv/Ceasar" i sina statusuppdateringar. Dödsannonser är bara ett onödigt överflöd i denna IT-värld. Vill bara påpeka ännu en liten grej så ni vet, jag vill absolut inte avsluta mitt liv som en facebookgrupp. Har sett sådana och det är inte min grej. Jag vill inte att folk ska minnas mig så. Vem var Susanne? Vet ej, men det finns en facebookgrupp!
Nu kanske folk tycker jag är lite väl negativ då jag pratar om eventuella avlidningar av mig själv. Men så är det inte alls, jag är bara så jävla praktisk!
måndag 9 februari 2009
This is our last goodbye...
Now you should be holding me. (http://www.youtube.com/watch?v=_WJer5eMgbU)
Min informella låt då jag lämnar personer eller personer lämnar mig. I vilket fall som helst så är låttexten väldigt lätt att lära eftersom den består av 6 stycken textrader i vilket där en rad upprepar sig 2 gånger. Därför en låt i min smak...jag kan sjunga till den! Jag saknar min hund, min älskade Bira. Trodde aldrig det skulle kännas så hårt.
Var såhär på kvällskvisten över till Vickis. Hon skulle bjuda på fika och vi skulle kolla på skräckfilm. Filmen var dock inte en skräckfilm trots hajtemat där människorna blev uppätna lite hursom. Hajarna kunde i lugn och ro äta upp ca 25 människor innan invånarna i den lilla byn börja uppmärksamma att de var borta. Om någon haj skulle äta upp mig skulle jag hoppas att någon skulle uppmärksammat min frånvaro inom det närmsta dygnet åtminstone. Filmen blev som aldrig spännande. Men däremot så var det roligt att träffa Vickis igen. Precis henne jag behövde denna kväll. Trots hennes sarkastiska ton till mig så inger hon ett sådant lugn. Jag intalar mig själv att om muslimerna fängslar mig för "opassande handlingar" så kommer Vickis att rädda mig. Om hon inte gör det så kommer hon säkert hälsa på mig någon gång i fängelset på Java under min livstids dom. Kanske tar hon med sig en kaka hon har bakat då, eller nått. Jag har höga förväntingar på den kvinnan.
Gjorde min näst sista inhandling nu inför resan. Växlade pengar så nu har jag 2 miljoner, tyvärr i en annan svagare valuta. Annars skulle jag varit nöjd. Köpte lite kläder, lite laxeringsmedel (jag förlitar mig inte på att hål i golvet kommer falla mig i smaken), och sist men inte minst så klippte jag mig. Jag sa till min nya frisör att nu fick hon möjligheten att testa vilken frisyr som helst på mitt hår. Om det blir skit så blir det skit men det skulle inte spela någon roll för jag kommer till stor del av tiden bära slöja och sen då jag är åter hem så har det vuxit ut. Frissan var snäll och söt, skrattade åt mina skämt men hon gjorde det safe och gav mig samma frisyr som de klippt mig i de senaste två gångerna. Lite besviken, blev ju bra men kände för något nytt. Men däremot så gjorde jag en stor utveckling idag hos frisören. Ibland då jag tycker vissa är söt så blir jag blyg och kan bygga upp en väldigt stor awkward stämning. Även fast jag inte vill något annat än att prata så blir det totalt black out i huvudet. Men denna gång lyckades jag prata på och fick henne att skratta åt mina skämt. Trots att jag gick ett steg för långt en gång och berättade om min planerade bantningsmetod att slicka på rå kyckling. Jag är bara så nöjd över detta faktum, nu kanske jag kan träffa nytt folk igen utan att det blir awkward! yeah! Jag är äntligen en social individ....eller på väg att bli en!
Min informella låt då jag lämnar personer eller personer lämnar mig. I vilket fall som helst så är låttexten väldigt lätt att lära eftersom den består av 6 stycken textrader i vilket där en rad upprepar sig 2 gånger. Därför en låt i min smak...jag kan sjunga till den! Jag saknar min hund, min älskade Bira. Trodde aldrig det skulle kännas så hårt.
Var såhär på kvällskvisten över till Vickis. Hon skulle bjuda på fika och vi skulle kolla på skräckfilm. Filmen var dock inte en skräckfilm trots hajtemat där människorna blev uppätna lite hursom. Hajarna kunde i lugn och ro äta upp ca 25 människor innan invånarna i den lilla byn börja uppmärksamma att de var borta. Om någon haj skulle äta upp mig skulle jag hoppas att någon skulle uppmärksammat min frånvaro inom det närmsta dygnet åtminstone. Filmen blev som aldrig spännande. Men däremot så var det roligt att träffa Vickis igen. Precis henne jag behövde denna kväll. Trots hennes sarkastiska ton till mig så inger hon ett sådant lugn. Jag intalar mig själv att om muslimerna fängslar mig för "opassande handlingar" så kommer Vickis att rädda mig. Om hon inte gör det så kommer hon säkert hälsa på mig någon gång i fängelset på Java under min livstids dom. Kanske tar hon med sig en kaka hon har bakat då, eller nått. Jag har höga förväntingar på den kvinnan.
Gjorde min näst sista inhandling nu inför resan. Växlade pengar så nu har jag 2 miljoner, tyvärr i en annan svagare valuta. Annars skulle jag varit nöjd. Köpte lite kläder, lite laxeringsmedel (jag förlitar mig inte på att hål i golvet kommer falla mig i smaken), och sist men inte minst så klippte jag mig. Jag sa till min nya frisör att nu fick hon möjligheten att testa vilken frisyr som helst på mitt hår. Om det blir skit så blir det skit men det skulle inte spela någon roll för jag kommer till stor del av tiden bära slöja och sen då jag är åter hem så har det vuxit ut. Frissan var snäll och söt, skrattade åt mina skämt men hon gjorde det safe och gav mig samma frisyr som de klippt mig i de senaste två gångerna. Lite besviken, blev ju bra men kände för något nytt. Men däremot så gjorde jag en stor utveckling idag hos frisören. Ibland då jag tycker vissa är söt så blir jag blyg och kan bygga upp en väldigt stor awkward stämning. Även fast jag inte vill något annat än att prata så blir det totalt black out i huvudet. Men denna gång lyckades jag prata på och fick henne att skratta åt mina skämt. Trots att jag gick ett steg för långt en gång och berättade om min planerade bantningsmetod att slicka på rå kyckling. Jag är bara så nöjd över detta faktum, nu kanske jag kan träffa nytt folk igen utan att det blir awkward! yeah! Jag är äntligen en social individ....eller på väg att bli en!
söndag 8 februari 2009
Endast EN maginfluensa ifrån målvikten
I torsdags gjorde jag och Frida stan genom att inhandla alla nödvändigheter som kan vara nödvändiga i ett annat land. Mina förväntingar ligger på en nivå att det inte kommer existera något där. Typ endast jord, sten och träd. Har inte ens i åtanke att det bor ca 8 miljoner människor i Jakarta men ändå. Jag menar, jag köper en massa tamponger innan av den anledning för jag inte vet hur tamponger i Indonesien ser ut. Tänk om de är gjorda av kackerlacksskal...? Fatta! Skulle ju i och för sig kännas väldigt exotiskt men det är liksom inte exotiskt på den nivån jag strävar efter.
Inhandling av ny bikini var också ett måste. Min gamla funkar men jag ville ha ett nytt. Hittade en asfin bikini på Bik Bok. Verkligen min stil till 110%. Jag bara woooow när jag såg den. Köpte den, kom hem, testade den och......ja....den passade. Så mycket mer positivt än att den var rätt storlek går inte att säga. Alltså, med kläder på ser man ju helt okej ut men efter många hårda helgers festande som pågått nu i 3,5 år så har man ju inte direkt den här dröm kroppen. Blek med bilringar och inflamerade hårsäckar på benen. Det första jag kommer göra då jag träder in i landet Indonesien är att slicka på en rå kyckling i hopp om lite magsjuka. Så fort jag satsar på ett sundare liv så står alltid magsjuka högst upp på min komma iform lista. Som mor brukar säga; "endast en maginfluensa ifrån målvikten". Och det där med att vara blek, det fixar ju sig själv. Ingen solskyddsfaktor den första dagen så blir jag sådär vackert knallröd som jag eftersträvar....typ.
Inhandling av ny bikini var också ett måste. Min gamla funkar men jag ville ha ett nytt. Hittade en asfin bikini på Bik Bok. Verkligen min stil till 110%. Jag bara woooow när jag såg den. Köpte den, kom hem, testade den och......ja....den passade. Så mycket mer positivt än att den var rätt storlek går inte att säga. Alltså, med kläder på ser man ju helt okej ut men efter många hårda helgers festande som pågått nu i 3,5 år så har man ju inte direkt den här dröm kroppen. Blek med bilringar och inflamerade hårsäckar på benen. Det första jag kommer göra då jag träder in i landet Indonesien är att slicka på en rå kyckling i hopp om lite magsjuka. Så fort jag satsar på ett sundare liv så står alltid magsjuka högst upp på min komma iform lista. Som mor brukar säga; "endast en maginfluensa ifrån målvikten". Och det där med att vara blek, det fixar ju sig själv. Ingen solskyddsfaktor den första dagen så blir jag sådär vackert knallröd som jag eftersträvar....typ.
All by myself
Det var ett jobbigt förväl då min hund steg ut genom dörren. I den stunden visste jag att det kommer dröja länge innan våra hjärtan möts igen. Mina föräldrar kollade på mig, jag nynnade "all by myself" i huvudet, dom drog iväg med Bira. Medvetenheten ligger nu i att jag kommer vara ensam här hemma tills avfärden på onsdag.
De första timmarna själv i hemmet funkade bra. Jag sov. Problemet med ensamheten började uppkomma då jag åt middag. En dålig ovana då jag äter är att jag spiller väldigt mycket men det har ju alltid rett ut sig själv då jag har en hund som äter upp allt avfall på golvet. Självklart spillde jag även vid denna måltid men hjärnan var fortfarande inställd på att det försvinner "av sig själv". Det var inte förens jag klev i potatisgratängen som jag verkligen kände hur ensam och hjälplös jag är nu. Detta är hårt mina vänner, så hårt!
Ja, på onsdag ska jag flyga för första gången i mitt liv. Då till Arlanda där det sker en gemytlig övernattning tills jag gör the big tripp på torsdagen. Flyg klockan 10.00 från sthlm, ner till Frankfurt, vidare till Hong Kong och sedan till Bali. Så många länder på en dag och jag har inte ens varit utomlands. Fatta grejen! Resan tar allt som allt en jävla lång tid. Typ ett dygn....eller liknande.
Självklart är jag nervös. Jag är nervositeten själv. Denna resa är ju som lite större än då jag for till Häggsjövik. Även fast känslan av avlägsenheten är troligtvis detsamma. Sen måste jag så mycket klippa mig på tisdag också. Eller ja, whatever...
De första timmarna själv i hemmet funkade bra. Jag sov. Problemet med ensamheten började uppkomma då jag åt middag. En dålig ovana då jag äter är att jag spiller väldigt mycket men det har ju alltid rett ut sig själv då jag har en hund som äter upp allt avfall på golvet. Självklart spillde jag även vid denna måltid men hjärnan var fortfarande inställd på att det försvinner "av sig själv". Det var inte förens jag klev i potatisgratängen som jag verkligen kände hur ensam och hjälplös jag är nu. Detta är hårt mina vänner, så hårt!
Ja, på onsdag ska jag flyga för första gången i mitt liv. Då till Arlanda där det sker en gemytlig övernattning tills jag gör the big tripp på torsdagen. Flyg klockan 10.00 från sthlm, ner till Frankfurt, vidare till Hong Kong och sedan till Bali. Så många länder på en dag och jag har inte ens varit utomlands. Fatta grejen! Resan tar allt som allt en jävla lång tid. Typ ett dygn....eller liknande.
Självklart är jag nervös. Jag är nervositeten själv. Denna resa är ju som lite större än då jag for till Häggsjövik. Även fast känslan av avlägsenheten är troligtvis detsamma. Sen måste jag så mycket klippa mig på tisdag också. Eller ja, whatever...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
