Kan du sticka?!

Väldigt lite kvalitetstid i lägenheten på senare dar. Alltså idag och igår då.

Efter avslutad praktikdag ringde Vickis på mobilen och frågade om jag ville komma hem till henne och äta och jag sa ja. Ja och sen tog jag med mig Biran och satte mig på bussen dit. En parantes; (Finns få lokalbussresor som känns så värda som då jag far till Vickis. Från startstation till typ slutstation på samma linje, 45 minuter för 13 kronor. Lite skillnad ifrån då jag tar morgonbussen till universitetet). Vickis bjöd på välsmakande potatisar med kött och såser med lite glass att skölja ner med. Allting var väldigt trevligt tills....;

Jag hade ett viktigt samtal att ringa denna kväll vilket jag även ringde. Medan jag pratade i telefonen ringde det på dörren och Vickis syrra trampade in. Jag var väldigt omedveten om vem som kom eftersom jag pratade i telefonen. Då jag avslutade samtalet och rörde mig ut i hallen så kollar bägge på mig och Vickis frågor; -"Kan du sticka?!". Det jag kunde avläsa av deras ansiktsuttryck så kändes det som något allvarligt och jag gjorde mig mentalt redo för att lämna föreställningen och svarade osäkert; -"Okeej...jo det kan jag". Med det intellektstatus systrarna har så läste det av mig och såg att något gick lite snett i mina tankebanor varpå Vickis förtydligade sig själv och sa "sticka" samtidigt som hon gjorde handrörelserna som man gör då man stickar. Då föll mekaniken på plats och jag kände mig välkommen i hushållet igen. Tänk vilka roliga missuppfattningar som kan ske. Självklart så var det 27 gånger roligare i verkligheten än då jag beskriver det här. Jag önskade att mitt ansiktsuttryck fanns inspelat på kasettband.