Det där med avsked

Det där med avsked kan vara något knepigt. Speciellt dessa avsked då man på förhand vet att man troligtvis inte kommer träffas något mer förutom kanske med ett "Men hej, hur står det till med dig?" utanför Åhléns en lördag förmiddag.

Som jag nämnt tidigare så har jag tyckt bra om min handledare och vi har haft mycket roligt dessa tre veckor. Eller ja, jag tror jag gillar henne mest för att hon skrattat åt mina skämt och att hon, som min hund, alltid blir glad då jag kommer in i rummet. Det är bra egenskaper. Samtidigt så lär man känna varandra väldigt bra då man umgås intensivt under tre veckor. Jag hänger på hennes lektioner, hon hänger på mina och våra lyckande och misslyckande blir väldigt påtagliga. En extrem ödmjukhet växer fram mellan varandra och det blir som vi mot världen. En konstlad vänskap men ändå en vänskap.

Sen idag var det dags att tacka för mig. En extremt konstig situation. Hur bra kompisar man än blivit så kommer aldrig det där med att hitta på med något någon gång existera, inte ens ett vänförslag på facebook. Hur som haver så slår ändå professionaliteten högre för hon har ändå en avgörande roll för om jag ska bli godkänd eller ej. Istället stod man där i arbetsrummet och tryckte ut något i stil med; "Ja, då får man tacka för denna tid. Jag har haft det jätte bra" och får något i svar i stil med; "Men tack själv! Kom gärna förbi och hälsa på någon gång på skolan". Hejdå!

Nu kanske jag skriver detta med en viss seperationsångest som jag oftast får i 97% av alla fall där seperationsångest kan uppstå. För det känns ju ändå som konstigt att ha umgåtts med någon så mycket och sedan tar det bara slut sådär förevigt. Nu menar jag inte direkt att jag skulle vilja bli bästis med min handledare och vi går ut och festar varje helg...nej nej. Det enda som jag där skulle vilja påstå är att en sådan relation ändå aldrig skulle vara möjlig eftersom att professionaliteten är mycket viktigare. I vilket fall som helst, jag fick "mvg" på min praktik.