Jag försöker hitta sambanden

Jag vill bara påpeka till en början, reda ut alla missförstånd innan missförstånden sker; Jag var trött.

Jag hade kanske ganska så stora förväntingar på kvällen. Med sådana här hjärtliga återseenden då folk omkramar än i 5 minuter och bara är lycklig av tanken på att man åter igen är tillbaka. Så blev det inte riktigt. Antingen har människorna här inte riktigt reflekterat över att jag varit borta och tycker inget stort välkomnande behövs eller så är det så att min outning på facebook om tyfoiden har per automatik skapat ett avståndstagande ifrån folk. I och för sig, så illa är det inte. Lena blev jätte glad av att se mig, ett hjärtligt återseende ifrån onsdagens kalas. Lena var dock också med till Indonesien och hon lika mycket tyfoidbesmittad som oss andra så det räknas inte riktigt. Likaså med Joe, men hon blir alltid lika glad av att se mig. Spelar ingen roll om varit borta i 6 veckor eller 6 minuter. Jag antar att hennes hjärna fungerar som en hunds i det avseendet.

Men iklädd min "Morrison hate your emo song"-tshirt och med alldelens för mycket taxfree sprit så följde jag med Joe till några av hennes klasskompisar på den obligatoriska förfesten. Min t-shirt var på gränsen till lite för kort. Indoneskroppar är inte på samma sätt formade som västerländska men detta spelar ingen roll så länge man har en solbränd mage. Att inträda denna fest var att gå 50 år tillbaka i tiden med tanken på deras inredning och deras sätt att skåla. Det där med att skåla är intressant, ju mer städat sällskapet är ju mindre klirrar man i glasen. Detta sällskap var oerhört städat och lyfte endast glasen och utbytte ögonkontakt med varandra. Som Tyra Banks skulle säga, de log med ögonen. Eftersom jag kanske inte är en sådan där jätte städad person så blev det lite jobbigt för mig då denna skålsituation uppstod. Min hand ville bara föra mitt glas till Joes men då jag såg att ingen annan gjorde denna rörelse fick jag hejda mig. För att skryta lite så var förfesten hos Charlotte Kallas moster.

Efter drog vi ner på scharinska villan där UBC stod för kvällens underhållning. Detta var faktiskt första gången jag var på UBC men har hört via omvägar att det ska vara bra. På UBC var människorna en kloning av varandra. Jag antog att jag skulle få lika mycket utbyte av detta möte vara sig det var 20 eller 200 människor där. Gick runt och hälsade på några ytligt bekanta, dansade men var egentligen väldigt trött och på fel humör för att vara ute. Saken blev inte bättre av att Joe fastnade i käften på någon annan så jag i stort sett var lämnad för att umgås med de ytligt bekanta. Och som sagt, jag på fel humör är inte upplagd för att börja bygga upp en djupare relation med dessa ytligt bekanta. Tur hade jag Lena där men då hon väl gav upp för kvällen så kändes allt rätt så; "Det blir inte bättre än såhär, gå hem och lägg dig". Vilket jag sen då gjorde.

Satt mig på buss nummer 1 till Carlshöjd, efter det minns jag inget fören busschauffören väckte mig på slutstationen. Han frågade lite artigt om detta var stället jag skulle av på egentligen. Men eftersom det Carlshöjd ligger ett stenkast från där jag bor så sa jag ja. Ett ganska så långt stenkast då, man kanske får kasta ganska så många gånger långt men ändå ett stenkast.

Detta kan sammanfattas genom att citera ett personligt meddelande någon har på msn; Vanligt sunt förnuft kanske inte är så vanligt.