Jag är låten

Jag blev smått sentimental idag då jag läste igenom mina resekompisars bloggar från Indonesien. Om någon högre makt skulle sagt att jag får uppleva hela resan igen men med en böld i arslet så skulle jag godtagit bölden. Jag lyfte mina djupt innersta tankar och känslor med mor;

Jag; "åhh, jag saknar Indonesien så mycket. Jag skulle vilja göra om resan".
Mor; "Ja, men livet handlar om att samla på minnen. Nu har du jätte många fina minnen därifrån".
Jag; "Men det är som konstigt. Man kommer inte ihåg de dagar som var skit. Det fanns ju sådana också".
Mor; "Man minns ju bara de lyckliga minnena. Men bra är ju det".
Jag; "Alltså, då kan man vid 80 år ålder få för sig att man haft en jäkla lyckligt liv".

Jag vet inte med er men jag tycker detta inte känns okej. Jag menar, bara eftersom det är lite sämre livskvalité i skitstundsminnen så har hjärnan ingen rätt att välja bort dem bara för att krämbullsminnen är bättre. Om ett naturligt stadie är bitter så måste det ju bli fel om hjärnan försöker göra än lycklig. Tänk vad mycket undanförträngd bitterhet det då kommer finnas inom oss. Och kan det verkligen räknas som ett fullständigt liv om man förtränger bort 25% som är bittert?

Jag vet inte med er men jag är ju en sådan människa som vill leva mitt liv till 100% fullt ut. Jag kommer ju aldrig nå upp till den fullständiga sinnesnärvaron om min hjärna väljer bort 25% bitterhet. Det ger mig ju bara ett 75% liv. Från och med denna natt tänker jag ta till vara på livets bittra ögonblick, verkligen leva mig in i dem och kämpa för att lägga dem på minne. Kanske anteckna dem i en liten bok, göra gradskalor om hur ont det gjorde inom mig. Jag tänker inte vara en ofullständig optimist längre, så äckligt naivt. Här går jag in för att bli 100% realist! Jag antar att det är detta som kallas att bli vuxen.


Annars, det bör nog nämnas.
Satt och kollade på Så ska det låta ikväll med delar ur familjen i familjens gemensamma soffa. Jag tycker det är ganska så mysigt med lugna fredagskvällar i soffan. Smått som heligt för mig. Mitt under programmet så började Charlotte Perrelli sjunga på Celine Dions låt All by myself. Låten All by myself och jag är sjukt tajt. Den låten är vanligt förekommande i olika sinnestillstånd av glädje i mitt liv, oftast då att jag sjunger den. Jag skulle smått vilja påstå också att jag är låten, det är i alla fall det jag brukar uppvisa för mina medmänniskor. Detta givetvis med en stor dos ironi.

Under andra versen på All by myself så ringde telefonen. Det stod Lena, min hjärna behövde 2 sekunder för att koppla Lena, då flög jag upp ur soffan och kutade ut i köket, så långt bort från TV:n som möjligt. Varför? Efter hjärnan kopplat att det var Lena som i den Lena som ringde så kopplade min reptilhjärna att det kanske kunde vara socialt självmord om Lena som i den Lena skulle höra All by myself i bakgrunden av telefonsamtalet. En sak att jag skojar om att jag brukar lyssna på All by myself om dagarna i mitt konstanta singelliv, en annan sak är ju att verkligen göra det. Mitt liv skulle ju då framstå som ganska tragiskt.

Sen visade det dock att Lena som i den Lena's mening med att ringa upp till mig var att jag skulle slå på kanal 1, där Så ska det låta gick på, just för att det var min sång som spelades på TV. Även fast det var overcute gjort av Lena som i den Lena så kändes det som att alla mina farhågor inför att svara telefonen på fel plats inte spelade någon roll eftersom hon nu ändå bekräftade statusen på mitt liv.