Jag är knappast någon spiderman

Jag känner mig ungefär som den största tönten i stan just nu. Jag svimmar på sjukhus och idag visade sig att höjder verkligen inte är min kopp te. Frida och Fia fick bestämma pluggningsställe för dagens göramål och de valde sådär snitsigt längst upp i lärarhuset där man har en fin utsikt över en självklar död om man skulle ramla ner. Jag valde bordsplaceringen längst bort ifrån kanten men trots denna placering så satt jag och kallsvettades konstant, skakade och kände mig allmänt panikslagen.

Till en början fick jag det att funka skapligt då jag tänkte på andra saker än hur högt det var. T.ex: "Jag ligger på en badstrand, fast mark, badstrand". När de tankarna inte funkade längre så utvecklade jag det hela med; "Jag ligger på en badstrand och äter en god kebabrulle. Kebabrulle är gott". När jag väl hade ätit upp kebabrullen i mina tankar fanns det inge mer att sätta in och paniken blev påtaglig då pennan gled ur handen pga handsvett. Jag stod ut hela pluggstunden men var efter denna upplevelse genomblöt av svett. Mysigt! Det är sådana här gånger man verkligen blir imponerad av spiderman.

Annars mot all förmodan så lyckades jag kliva upp i godan tid denna morgon så att jag hann göra matsäcken. Dock så blev den aldrig uppäten vid lunch eftersom min svaga karaktär föll för "kebab i pita"-frestelsen. Men det är ett steg mot rätt riktning. En liten vinst är också en vinst.