Lite roar barnen, syresättningsmaskinen roar Susanne

Jag är så jävla lycklig nu. Har fått morfin....och antibiotika. Det visade sig att jag hade någon slags infektion, ännu okänd, troligtvis zombieherpes, över typ hela munnen, halsen, allt. Skojar inte. Varenda jäkla körtel var infekterad, till och med körtlarna i tungan och dom i näsan. Inte konstigt att min hals såg ut att mögla bort. Fia som fick äran att både vara hundvakt och se min hals sa att det såg ut som att jag hade liggsår i munnen. På nåt sätt så är det ändå det.

För mig är det alltid en upplevelse att fara på akuten och denna gång var inget undantag. De har som byggt om systemet nu så först när man kommer in så sitter man i ett vänterum där man får vänta på att träffa en sjuksköterska för första bedömningen och utefter hur det gått vid första bedömningen så får man komma in olika snabbt vid nästa vänterum. Eftersom jag hade klagat lite smått på att det var tungt att andas (självklart eftersom hela svalget täckt av bölder) så fick jag glida igenom andra vänterummet och sattes in i ett akutrum nästan på direkten. Det blev lite överkurs där, jag hade klagat på att det var lite tungt att andas men jag andades ju, i akutrummet satte dom någon grej på mitt finger som hade koll på syresättningen i blodet och hjärtslagen. Jag sa till sköterskan att det nog inte var allt för nödvändigt men jag fick behålla den på vilket sen skulle visa sig vara väldigt bra. Varför? Jo, för att i akutrummet fick jag vänta i över en timme och med den där hjärt- och blodmaskinen så kunde jag hitta på en massa nya lekar. Jag testade hur högt hjärtrytmen gick upp då jag hyperventilerade, jag testade hur låg puls jag kunde få om jag låg så stilla som möjligt och jag testade hur lite syresatt blodet blev om jag höll andan. Jag hade the time of my life! Undrar om de kunde se det där på någon annan dator?

Efter väntan i akutrummet skickades jag till det så kallade öron-, näsa-, halsrummet och fick där träffa en ungtupp till läkare. Där undersöktes min hals på alla möjliga sätt som en hals kan undersökas. De körde med en liten kamera genom näsan, klämde med fingrarna på bölden och tog en massa prover. Sen tog de ännu mera prover. Sen kom en sköterska in och tog ännu mera prover. Sen beslutade de att ge mig antibiotika och morfin mot smärtan och sen fick jag gå. När jag väl vandrade ut genom lokalen så kutade läkaren efter mig och ropade; "Susanne! Susanne!". Jag bara; "Vad nu?". Han kollade på mig och sa; "Om du slutar att andas så måste du komma in igen". Och jag funderar över varför alla säger den självklarheten till mig.