No worry, jag har ju en assistent!

De nya pillren var riktigt schyssta och jag fick äntligen ett trevligt bemötande då jag var på toaletten imorse. Nu är jag lycklig! Mår magen bra, mår själen bra! Sen så måste jag ge ett stort beröm till min fältassisten/slav. Den kvinnan gör allting för mig. Ikväll, helt utan anledning, så kom hon över till mitt hotell med ett litet "krya på dig"-kit. Det var guavajuice (som ska vara bra för magen), någon liten present samt 3 stycken godisklubbar. Samma godisklubbor som jag bjöd henne på första dagen vi träffades. Tror det var den mest romantiska gåvan jag någonsin fått utan att den innehöll romantik. Så typiskt folket i Indonesien, de ger utan att kräva något tillbaka. Lena satt brevid då min fältassistent kom med presenten och hon blev så rörd av omtanken så hon började gråta. Sen så skickar min fältassistent sms varje morgon för att påminna mig att ta min medicin och idag erbjöd hon sig att transkribera mina intervjuer eftersom jag inte har kunnat göra det nu då jag varit sjuk. Men vid transkriberingen satt jag ner foten. Hon kan ju inte göra allt åt mig.

Så nu håller jag på att kolla upp möjligheterna att ta med henne till Sverige. Skulle vara schysst med en liten assistent som kunde gå med Bira då jag inte orkar och laga mat. Sen är hon så sjukt gullig också. Knappt över 150 cm är hon.

Det jag har börjat få lite ångest över nu är att jag inte vill tillbaka till Sverige. Eller mer så skulle jag önska att Indonesien låg lite närmare så man kunde ta en buss emellan. Man har ju fått så många nya vänner här som kommer bli svåra att lämna. Alla i och för sig bara "add me on facebook" men det är inte riktigt samma sak. Så jag vet inte hur jag ska göra.