Den riktiga möhippan

Jag skulle inte vilja påstå att jag lider av någon slags baksmälla men trots de gynnande omständigheterna så skippade jag min träning idag och förflyttade den tills imorgon.

Efter att ha låtit Vickis lidit i två månader i tron om att den förra möhippan var hennes riktiga så hade vi den seriösa möhippan igår. Den förra var inge bra, meningen var att den inte skulle vara något bra. Temat för den var oplanerad och spontan där vi liksom hittade på uppdragen eftersom och inge folk kom heller. Däremot så hade gårdagen en bättre klang. Som vanligt går allting inte riktigt som det ska och vädret var inte med oss då vi fick sitta i någon slags flygplansbarrack ute i skellefteås skogar i 4 timmar och vänta på att vädret skulle bli fallskärmsvänligt. Detta bidrog ju till stora förseningar och lite mer stress men prio ett var ju faktiskt att slänga Vickis ut ur det där flygplanet. Vilket hon även uppskattade.

För egen del så hade jag en riktigt hård dag. Låg nervös och klarvaken natten till lördagen över att jag skulle försova mig eller glömma några viktiga detaljer. När klockan var sisådär tre på morgonen så stod jag inför beslutet om jag skulle fortsätta försöka sova eller skita i det och ta en dusch och fixa mig i ordning istället. Jag skulle ju ändå upp halv fem. Men jag somnade, till slut och fick en timmes smeksömn. Den timmen höll igång mig sedan hela dagen, visst kändes mitt huvud som en klubbad säl från och till men vad hade jag för alternativ....?

I mångas ögon så har det varit en lyckad fest då man vaknar upp sådär elva på söndag morgonen och sedan måste skicka iväg övernattningskamraten på bussen. Nu var i och för sig övernattningskamraten min kompis Helen men ändå, festen blev lyckad. Efter Helen farit iväg med bussen så kände jag mig fortfarande trött så jag la mig i soffan och sov till typ klockan sex på eftermiddagen. Vad finns det för roliga aktiviteter då? Gick iväg och hälsade på Frida och David där vi bestämde oss för att se serien Twin Peaks. Sådan där följetong för oss. Det var ett bra kvällsnöje.

Jag är fortfarande trött. Skulle egentligen he in lite bilder på datorn ifrån gårdagen men gör det en annan dag så ni får se vad som försegick på möhippan. Tyvärr är jag den typen av kameramänniska så jag domuneterar hur detaljrikt som helst de första 30 minuterna och sedan som glömma bort resterande delen av dagen. Vilket också hände. Jag har typ 50 bilder på Vickis i sin "hoppa från planet"-dräkt och en bild ifrån då vi äter. Intressant.

Oproblematiskt

Kollade igenom fotoalbumena på mig som jag fick av mina föräldrar då de skulle "städa ut det gamla". Fascinerande att man varit så liten. Livet var så oproblematiskt då. Man bara sov, åt och sket. Eller ja, det är ju typ det jag gör för tillfället när jag har semester. Kanske inte så stor skillnad ändå. Fast jag var sötare då.

Endast en timme gammal. Spana in frillan! Sidbena redan vid födseln.

Jag som väldigt många timmar gammal.

Ögonbryn

Min ekonomi misshandlar mig grovt denna månad. Faaan för att jag plötsligt kom ihåg koden på det ena bankomatkortet, annars skulle jag nog varit mer kreativ då det gäller föda. Men det finns bara en sak att göra i dessa lägen....inge mer chips!

Bjöd Jacob på mina hemgjorda piroger idag. Han verkade uppskatta dem. Jacob verkade också uppskatta mina nya ögonbryn och påpekade att jag liknade Eva Green. Vissa köper en ny tröja, jag skaffar nya ögonbryn! Närå, eftersom jag för ca 3 år sedan lämnade det blonda så försöker jag få mina ögonbryn hänga med i den mörka hårfärgen. Så jag färgar dem. Och mina ögonbryn råkade vara rätt så nyfärgade då Jacob såg dem, därför Eva Green reaktionen.

Tur att ögonbrynen var en Eva Green reaktion. Om Jacob skulle typ säga att mina ögonbryn påminde om Peter Gallagher i OC så skulle jag fundera starkt på att göra mitt lidande till ända med rakhyvlen och ta bort dem helt. Jag menar, på Gallagher snackar vi inte ögonbryn längre. Där är det två hamstrar som självdött övanför ögonen.

Dag två

Dag nummer två i mitt nya kom i form liv. Jag har redan hittat 3 nya muskler. Framsteg!

Milen under 40 minuter

Jag och Birisen har börjat med ett sådant "kom i form"-program. Målet är inom 52 veckor lyckas springa milen under 40 minuter. Varken jag eller Bira är i någon direkt kanonform så vi börjar med en liten mjukstart och tar träningsprogrammet för milen under 50 minuter först och sedan arbetar oss ner till "under 40 minuters"-träningsprogrammet.

Självklart har ju detta krävt en massa förberedelser så igår köpte jag hundvitaminer till Bira och ägg till mig själv. Vitaminerna verkade funka bättre för redan vid klockan åtta imorse stod Bira redo vid min säng och ville ut på joggingturen. Jag blev förvånad, det gick inte enligt förväntningarna utan bättre. Både Bira och jag orkade med hela 5 kms turen utan direkt någon paus. Ja, Bira blev jag tvungen att göra sina behov.

Sen när jag kom hem gjorde jag det där 15 minuters styrkepasset, åt mina ägg, hoppade in i duschen, kollade på lite TV och gjorde mig sedan klar för den sociala delen denna dag. Jag luktade sjukt gott, var uppiffad och ringde sedan till Frida för att höra om hon ville hitta på med något. Men Frida var inte i Umeå. Då insåg jag att jag var ensam, här i Umeå, all by myself. Jo, Jacob är ju här men han jobbar om dagarna. Han blev någon jag våldsgästade på kvällen, han ville dock bli våldsgästad eftersom han är lika ensam han också.

Men ingen panik över detta. Innan söndagen så har i stort sett de flesta själar återvänt. Jag hinner roa mig med andra saker medans. Imorgon ska jag till exempel göra tacopiroger som jag ska bjuda Jacob på till middag sedan. Ni ser.

Blåsa

Åter i Umeå. Har snickrat ihop en IKEA-lampa denna kväll. IKEA är så bra på det sättet, man får känna sig så händig även fast man som inte gör något. Har varit seg hela dagen på grund av att jag knappt kunnat sova inatt. Blev tvungen att gå upp och kissa en gång i halvtimmen, helt sjukt! Sen mindes jag en bekant som berättade att när hon var med barn så blev hon tvungen att kissa hela tiden eftersom barnet tryckte på urinblåsan. Jag hade ätit en kladdkaka till frukost, kanske det var den som tryckte på blåsan.
Här är två bilder från bebisträffen;

Jossas söta dotter Emelia. Dom är som roliga i den åldern, det spelade som ingen roll hur mycket vi städade bort så hittade hon alltid något olämpligt att riva ner.

Sen har vi Jennys pojke Samuel. Blev riktigt kär i han också. Oftast brukar barn börja grina då de kommer i min famn men han var så nöjd och skrattade hela tiden.

Sista natten i Strömsund

Det är ju så, då jag lämnar huset imorgon och sätter mig på bussen så lämnar jag detta hus för alltid. Lämnar i stort sett Strömsund för alltid också. Till en början kändes det väl utvecklande och okej men jag måste erkänna att just nu känner jag en viss vemodighet. Men saker förändras, inget är bestående. Däremot så något som är väldigt ihållande är att jag alltid gör saker i sista sekunden och har en hel del ihoppackning av saker att fixa inatt. Men jag förvånar åtminstone inte mig själv.

Idag var jag iväg på en sådan här bebisträff. De flesta av mina gamla kompisar har genomgått parning och har nu kids. (Jag ska lägga upp bilder sedan då jag inte känner stress över att packa). Barnen var så söta, jag blev så bebissjuk så då jag hälsade på Alex senare på kvällen så diskuterade vi alternativ på hur jag skulle kunna skaffa barn själv. Jag vill ha barn, helst tre stycken och jag vill ha en dotter som jag kan döpa till Ingrid. Men det får vänta ett tag, jag vill ju helst dela det med någon också. Just nu är nog det kanske mer avlägset.

Yran Pride

Hemkommen efter en natt i Östersund. Det var hur coolt som helst, jag fick typ värsta kramen av Anna Book! Eller ja, jag påtvingade henne en kram. Den besvarades faktiskt, sådär "kändisaktigt" med ett stelt leende.

Det där med ofrivilliga kramar existerade vid andra tillfällen på kvällen också. I kö till bajjamajjorna så attackerades jag av en dam i 50 års åldern bakifrån. Hon var alldelens för full, kunde inte stå på sina ben utan tog en armkrok i mig. Hon bytte sedan till det lite mer romantiska alternativet "hålla handen". Jag tyckte det kändes lite obekvämt och försökte avvärja den fulla kvinnan genom att försiktigt släppa handen då hon istället ramlade mot min rygg och krängde sig fast där som en liten apunge på sin mamma. Jag skulle in på toan och visste inte vad jag skulle göra med kvinnan. Kollade runt och såg en lyktstolpe, det kändes som bästa alternativet. Gick med kvinnan dit, lämnade av henne så hon kunde ta stöd på lyktstolpen och vandrade sedan iväg. Kanske lite väl ohumant av mig men jag kände verkligen inte för att dra omkring med en okänd, 50 årig kvinna på ryggen resterande delen av kvällen. Undrar om Anna Book kände så då hon fick en kram av en svettig, full 23 årig kvinna?

Nyrik men otillgängligt

Det är riktigt hårt ibland. Jag försöker upprätthålla en speciell och cool stil genom min musiksmak. Det ska som vara sådär annorlunda men bra som Kaizers Orchestra, Dan Sartain och typ Tom Waits. Men hemma och kvällarna, då jag är ensam så kan jag inte låta bli Robyn och Nelly Furtado. Robyns "Be mine" och Furtados "Say it right" ger mig som bara gåshud och jag som småskäms över det. Och att jag skäms över det gör ju det hela ännu mer töntigt. Jag skulle ju inte sagt något egentligen. Vad håller jag på med? Jag måste vara trött.

Annars har jag semester nu. Tog semester samma dag som jag fick min första sommarlön. De första timmarna som nyrik Susanne var ju inte helt oproblematisk. Jag och bror skulle svänga förbi ICA Solbacken där jag nu för första gången på 2 månader skulle köpa snus med mina egna pengar och använda mitt eget kort. Befriande känsla. Väl vid kassan i tid för att knappa in koden så fick jag en total blackout. Jag kunde inte minnas koden. Har till och med två bankkort kopplat till samma konto men mindes ingen av koderna. Blev sådär pinsamt och jag gjorde det hela ännu mer pinsamt då jag försökte förklara för kassörskan varför; -"Alltså jag har levt på mina föräldrar i två månader och därför inte använt mitt eget kort". Kassörskan från det tillfället och i alla framtid kommer vara en person som knappast kommer lämna ut sitt telefonnummer till mig kan jag med enkelhet säga efter den meningen. Det ordnade ju upp sig i slutändan ändå trots inga koder och ett alldelens för gammalt legitimation.

Nu, kan fortfarande inte minnas koderna. Det är som totalt kört och sedan tror jag att jag lyckades spärra det ena kortet. Imorgon ska jag till krogstråket. Hoppas de har många pantburkar i Östersund. Däremot kommer jag verkligen lyckas spara pengar denna månad.

Markägarkvinnan, den spännande upplösningen

Det var regn. Regn sådant här regn som gjorde en blöt enda in på huden på 2 korta minuter. Tur att huden åtminstone är vattentät. Vid lunchen satt jag där och huttrade i minibussen och lyssnade på P3 då det plötsligt knackade på de igenimmade fönsterrutorna. Det var markägarkvinnan. Alltså hon som är som en version av Vickis om Vickis skulle vara 50 år, skild, haft en gammal hund, snickarbyxor till vardags och väldigt lite till liv. Markägarkvinnan kollade på mig, uttryckte kanske några ord som "stackars flicka" eller sådant och frågade om jag ville följa med in till stugan och dricka kaffe. Egentligen borde jag ha sagt nej, jag vet mig minnas av att pappa sagt att man inte får följa med okända människor men hon brukade lyssna på P1 och sådana människor kan inte vara farliga så jag följde med in.

Väl inne i huset så tände markägarkvinnan upp en brasa i den öppna spisen, letade fram någon burk med gamla kakor och kokade kaffe på gasoltuben. Vi satt oss ner vid den öppna spisen och stämningen var faktiskt väldigt gemytlig. Det märktes att hon inte hade träffat människor på ett tag då hon försiktigt ställde de grundläggande frågorna för att ringa in i vilken situation jag befann mig i livet. Kortfattat men ändå grundligt fick jag fram min identitet som student, vart jag pluggade och vad jag pluggade. Som om att jag var noga med att påpeka att här pratar du inte med någon som jobbar med plantsättning för att jag inte har något annat jobb, jag är en tjej med mål i livet. Jag ändrade också mitt språk, la till sådana där smarta ord och och lät väldigt vältalig. Vart ville jag komma med detta? Varför var ju det så viktigt? Kanske jag skämdes över mitt jobb. Jag visste om att hon hade per automatik en högre status eftersom hon hade betalat mig för att göra hennes jobb, egentligen. Jag märkte av mina försök att klättra i rangordning och bytte istället samtalsämne till något jag visste vi låg på samma nivå i, alltså hundar.

Markägarkvinnan var ägare till en finsk spets med namnet Simba. Troligtvis var hunden lika gammal som filmen Lejonkungen eftersom ansiktet hade bytt nyans till grått och den saknade några tänder på den undre tandraden. Hunden var ingen skönhet och luktade unket. Som att den var halvdöd och redan höll på att ruttna inifrån. Jag gjorde en snabb tanke åt min egen hund Bira. Om hon skulle börja se så förjävlig ut och stinka, skulle jag behållt henne då? Troligtvis. Kärlek övervinner de flesta dofter. Det är därför man kan börja fisa inför varandra i ett förhållande som hållit i sig i några månader. Samtalsämnet hundar dog ganska så snabbt ut. Även fast jag har en hund så har jag inget större intresse för hundar förutom att jag älskar Bira. Vi lät istället tystnaden få hålla i sig i luften och jag försökte göra mig upptagen med att dricka kaffe för att det inte skulle kännas pinsamt.

Hittills hade tillvaron med markägarkvinnan varit ganska så centrerad kring mig och mitt liv. Även fast jag gillar att prata om mig själv så måste jag göra mig påmind om att universum snurrar inte kring mig och andra människor ofta uppskattar om man ställer dem några frågor. Det får dem att tro att jag tycker dom är intressanta. Visserligen tycker jag att de flesta människor är intressanta på något sätt, mer eller mindre. Jag kollade runt i huset/stugan, den var byggd någon gång på 60-talet och de flesta skulle tycka det var ett ganska så primitivt boende. Med lätthet kunde jag här vända konversationen och ställa lite enkla och snabba frågor om hon och valet att bo här. Vilket jag sedan fick ångra. Det hela övergick till en 20 minuters utläggning om el och voltbatterier. Hon pratade om saker som var långt ifrån intressant för min egen del, troligtvis för jag inte hade någon aning om vad för apparat som omvandlar 30 volt till 120 volt. Det har aldrig legat på min agenda och jag har aldrig trott det skulle ha gjort det heller. Men enligt de sociala normer som existerar så nickade jag på huvudet där det bör nickas, sa "jahaaa" där jag försökte låta överraskat förvånad och fäste min blick på ett område på en kvadratmeter runt markägarkvinnan där jag med lätthet kunde flytta ögonen utan att stirra ut henne.

Tiden förflöt på i det lilla huset. Jag kände mig ändå stolt över att med sådan lätthet kunnat föra en normal pratstund med en kvinna som jag aldrig tidigare har träffat. Jag var en av de två viktiga komponenterna till att detta ändå blev en bra stund för oss båda. Vi kände oss klara med varandra, vi hade uppnått målet med det hela och jag tackade för kaffet och återgick till mitt jobb.


Ha. Ha. Ja, ibland är det bara kul att skriva om något så utförligt även fast det egentligen inte var någon större händelse. Imorgon är den sista arbetsdagen innan semester. Jag är sjukt nöjd!