Kulturkrock

Jag var inbjuden hos en av informanterna att ha en diskussion om homosexualitet med hans studenter. Jag bara, okej, det kan jag göra. Kände väl att det inte skulle behövas så mycket förberedelse utan tänkte utgå ifrån de frågeställningar jag hade då jag gjort intervjuer. När jag väl kom dit fick jag möta rektorn som bad mig om att berätta om hur det är i Sverige kring homosexualitet. Okej, inga problem med det tänkte jag och såg framför mig en diskussion med 5-10 studenter där jag talade lite snabbt om hur det är för gayfolket i Sverige. När jag väl kom till stället, moskén där det hela skulle vara, så satt ett 50-tal muslimska pojksskolsstudenter och längst framme i mitten var en microfon, högtalare och en dator inkopplat för att visa bilder. Då insåg jag att diskussionen jag skulle ha var egentligen en föreläsning. Under deras fem minuter snabba läsning ut Koranen skrev jag snabbt ihop lite stolpar om Sveriges homosexhistoria och letade fram lite bilder på min dator från Stockholm Pride. Tacka vet jag att jag skrev ett arbeta om RFSL nyligen så jag kunde glänsa med att berätta exakta årtal och spännande händelser i homosexuellas kamp i Sverige. Där stod jag, ensam kvinna, föutom min assistent och föreläste i över en timme om homosexuella i Sverige....totalt oförberett. Det enda som existerade i mitt huvud var: "Nu måste jag presentera Sverige och inte få det att låta som att Sverige är på något sett överlägset och bättre. Bara berätta om Sverige och homosexuella".

Detta skulle faktiskt inte varit hållbart om inte studenterna ställde en massa frågor då. Det var ett perfekt tidsfördriv. Deras frågor i mina öron lät totalt idiotiska men jag fick inse att det var svårt för dem att förstå att staten i Sverige inte förbjuder homosexualitet och att de flesta människor är helt okej med gayvärlden. Jag kom in i något slags flow och var så jäkla duktigt proffessionell. Berättade om sekulariseringens påverkan och att mänskliga rättigheterna som står högre än religionen. Studenterna spelade in hela föreläsningen och skulle knappast förvåna mig om det snart läggs ut på youtube under sökrubriken "Swedich girl talks about homosexuality in Yogyakarta". Det tog även en massa kort på mig och jag fick posa med pojkstudenterna. Även en del som ville ha min email för att diskutera detta vidare. När hela föreläsningen var slut så frågade de om min egen personliga åsikt om homosexuella. För att vara så politiskt korrekt som möjligt och inte dra någon längre utläggning så sa jag det klassiska; "I think that all love is good love" och tackade sedan för mig.

Efter så var jag i något slags chocktillstånd. Eller mer som en kick. Har jag verkligen gjort detta? Har jag föreläst på engelska om Sverige och homosexualitet inför 50 muslimska pojkstudenter? Utan slöja med en gul "ladies night" T-shirt? Har detta hänt? Efter kom rektorn fram och vi pratade lite snabbt med han. Jag fick hans böcker som han skrivit om islam och samt ett intyg/tack brev för att jag kom dit och föreläste. Det skulle visa sig senare att i detta brev så fanns det även pengar. Jag fick betalt för denna föreläsning. 300.000 rupier som i indonesiska mått är en tredjedel av vad en lärare tjänar här på en månad eller vad min assistent lägenhet kostar varje månad. Limpprisjämförelse 2000-3000 kronor. Så det är mycket! Min assistent var så till sig av beundran av mig. Hon berättade att tidigare år då hon varit assistent så har även andra stundeter från Sverige kommit dit och föreläst men jag är den första som fått betalt för det. Att han måste trott att jag är en proffesionell föreläsare från Sverige. Och jag måste erkänna att av allt jag gjort i detta liv så är detta en av de häftigaste sakerna. Så ogreppbart stort!

Troligtvis kommer de nu använda Sverige som ett skräckexempel om vad som händer om ett samhälle blir för sekulariserat. Men på samma gång så tycker jag att det är bra att de fått sett hur de kan se ut i andra länder och öppnat deras ögon mer. Jag skulle lätt göra om detta i andra muslimska organisationer om jag fått chansen. Nu när jag har ett intyg på att jag är en internationell föreläsare.

Kollade kontoutdragen.....

...............och en så länge är det lugnt!

Vi var på karaoke

Vi var på karaoke med två av assistenterna. Från vänster; Jag, Lena, Windha (min assistent), Rizny, Martin och Martin.

Jag sjöng som alltid väldigt emotionellt men fult. Det är mycket känslor i mina utföranden.

Tyvärr så kunde typ alla sjunga utom jag. Men kul var ändå det. Rizny här sjöng fint. Vissa påstår att jag har dåligt inflytande på folk och jo fan, det stämmer! Rizny har nu börjat snusa. Hon fick min sista snusdosa och utalande sig i sms; It is not delicious. But the effect for my throat and my head is fantastic! Och jag, jag vet inte hur deras Gud kommer ställa sig inför det faktum att jag fått en av deras att börja snusa.

Karaoken var i fredags. Vi drog dit men tog det väldigt lugnt med drickandet eftersom vi hade våra assistenter med och de är ju som sagt muslimer. Jag snackade även med min assistent innan och frågade om det var okej att vi tog en öl eller två och hon sa att det var lugnt men påpekade även att jag inte kunde bli för full eftersom jag är så stor så kommer hon aldrig orka bära hem mig. Skön inställning.

Istället så bestämde vi oss för att ta det där med alkoholdrickandet mer seriöst på lördag kväll (alltså igår). Jag skickade runt budskapet till alla i gruppen som inte är magsjuk "Mitt rum ikväll, ta med Mix Max (enda alkoläsken som finns här) och egen papperskorg. Där satt vi, skabbiga, i pyjamas och lyssnade på Brittan. Underbart! Precis det vi behövde!

Nu är det några hårda dagar kvar med intervjuer innan vi drar iväg till en ö som heter Solavesien eller nått. Där ska vi bara softa, snorkla och sola i 5 dagar. Drar dit på onsdag. Efter ö-äventyret är vi här i Yogyakarta i en vecka till innan vi drar till Bali igen för att ha den sista lilla semestern på fem dagar. Jag börjar känna lite ångest för att tiden är knapp. Visst, jag är typ klar med all insamling av data till uppsatsen men jag har så mycket annat jag skulle vilja hinna med. Jag vet inte....annars är det NICE!

En underbart fult kort på kort

Vi brukar roa oss med att sätta fast saker på kroppen. När de är ständigt varmt och fuktigt blir kroppen också det. Med andra ord så är det enkelt och verry easy att sätta fast saker. Kul! Annars spelar vi jävligt mycket kort!

Igår drog vi iväg med våra assistenter för att åka skridskor. Vi svenskar tyckte det var hur kul som helst men för våra assistenter var det en mardrömsupplevelse. Speciellt min assistent verkade onöjd och kastade sådana här "jag dödar dig så fort jag kommer ifrån isen"-blickar. Jag gjorde en deal med henne. Om jag skulle göra något riktigt skämmigt så skulle hon inte klaga dagen efter. Så jag sjöng "My heart will go on" högt och dansade runt med skridskorna på isen.

Det är konstigt. Jag trodde min personlighet skulle skära sig katastrofalt med denna kultur. Visst, jag skulle inte kunna kalla mig muslim men muslimerna här avdyrkar mig. Kul nog! Min assistent säger att alla svenska killar måste vara avundsjuk på min hund eftersom jag umgås med min hund hela tiden och älskar henne över allt annat. Liksom, att ingen annan får denna kärlek förutom min hund.

Ikväll ska jag och Sofia iväg och bowla. Att bowla är kul och det typ kostar inget. Blir mycket bowlande. Sen då jag kommer hem till Sverige blir det bowla a lot!

Nu har jag varit duktig och lagt upp lite bilder (någon annans bilder)

Jag, Frida, Ida och Sofia på toppen av ett buddhisttempel. Det var en stor stor stupa i mitten. Fascinerad över att man kan lägga stenar så snyggt!

Det är happy times here in Yogyakarta. Efter att ha varit sjuk i 10 dagar har jag nu en massa överskottsenergi att bli av med. Dom andra är trött, jag är pigg. Imorgon ska jag, Lena och Ida dra iväg med våra assistenter och åka skridskor. De kanske inte är lika peppade på att åka skridskor eftersom de aldrig gjort det men det är sådant de gör för oss. Vi vill något, de ställer upp. Finns inga bättre relationer.

Däremot så har jag konstanta problem här. När jag väl blivit frisk så blev datorn sjuk istället och nu funkar inte mitt word. Jag kan inte öppna filerna....ja, kan inte ens öppna word och det är där jag tråkigt nog har alla mina transkriberingar av intervjuer. Detta är ett stort problem. Enormt problem! Ett problem som jag inte ens tror min assistent kan fixa.

Annars har jag blivit tvungen att rensa upp och avtagga bilder på min facebook. Det råkar ju vara såhär att alla frågor efter min facebook och de får ju som adressen. Sen är dom alla muslimer och kanske tycker att alla partybilder från Sverige inte är fullt så uppskattat. Okej om man är ful på vissa bilder men fulla bilder....bort!

Sen för era oroligheters skull så kan ni nå mig på min indonesiska mobil på nummer: +6281236431865

Buddhisttemplet

Jag och Sofia sitter och ber tillsammans med buddhister. Det var en mäktig känsla. Så mäktig så att jag somnade mitt i själva "akten"

Toaletten

Såhär ser toaletterna ut som jag har haft diarré på i 10 dagar. Jag har fått enormt starka och spenstiga ben. Faktiskt inte så obekvämt som det ser ut.

Aptemplet

På Bali var vi också till ett tempel där det var massor av apor. Aporna var lite smått aggressiva så de flesta av oss var livrädd. På bilden; Ida, Sofia, jag (i de coola brillorna) och Frida. Noterna även att jag har strumpor på mig trots att jag har sandaler. Detta för att jag hade bränt fötterna.

Balistrand

Denna bild är snodd från en kompis i gruppen. Det är Josef, Lena, jag, Frida och Martin som tittar ut över havet efter vi har anlänt i Bali. Jag ser riktigt såhär backpacksduktig ut i min ryggsäck.

No worry, jag har ju en assistent!

De nya pillren var riktigt schyssta och jag fick äntligen ett trevligt bemötande då jag var på toaletten imorse. Nu är jag lycklig! Mår magen bra, mår själen bra! Sen så måste jag ge ett stort beröm till min fältassisten/slav. Den kvinnan gör allting för mig. Ikväll, helt utan anledning, så kom hon över till mitt hotell med ett litet "krya på dig"-kit. Det var guavajuice (som ska vara bra för magen), någon liten present samt 3 stycken godisklubbar. Samma godisklubbor som jag bjöd henne på första dagen vi träffades. Tror det var den mest romantiska gåvan jag någonsin fått utan att den innehöll romantik. Så typiskt folket i Indonesien, de ger utan att kräva något tillbaka. Lena satt brevid då min fältassistent kom med presenten och hon blev så rörd av omtanken så hon började gråta. Sen så skickar min fältassistent sms varje morgon för att påminna mig att ta min medicin och idag erbjöd hon sig att transkribera mina intervjuer eftersom jag inte har kunnat göra det nu då jag varit sjuk. Men vid transkriberingen satt jag ner foten. Hon kan ju inte göra allt åt mig.

Så nu håller jag på att kolla upp möjligheterna att ta med henne till Sverige. Skulle vara schysst med en liten assistent som kunde gå med Bira då jag inte orkar och laga mat. Sen är hon så sjukt gullig också. Knappt över 150 cm är hon.

Det jag har börjat få lite ångest över nu är att jag inte vill tillbaka till Sverige. Eller mer så skulle jag önska att Indonesien låg lite närmare så man kunde ta en buss emellan. Man har ju fått så många nya vänner här som kommer bli svåra att lämna. Alla i och för sig bara "add me on facebook" men det är inte riktigt samma sak. Så jag vet inte hur jag ska göra.