Markägarkvinnan, den spännande upplösningen

Det var regn. Regn sådant här regn som gjorde en blöt enda in på huden på 2 korta minuter. Tur att huden åtminstone är vattentät. Vid lunchen satt jag där och huttrade i minibussen och lyssnade på P3 då det plötsligt knackade på de igenimmade fönsterrutorna. Det var markägarkvinnan. Alltså hon som är som en version av Vickis om Vickis skulle vara 50 år, skild, haft en gammal hund, snickarbyxor till vardags och väldigt lite till liv. Markägarkvinnan kollade på mig, uttryckte kanske några ord som "stackars flicka" eller sådant och frågade om jag ville följa med in till stugan och dricka kaffe. Egentligen borde jag ha sagt nej, jag vet mig minnas av att pappa sagt att man inte får följa med okända människor men hon brukade lyssna på P1 och sådana människor kan inte vara farliga så jag följde med in.

Väl inne i huset så tände markägarkvinnan upp en brasa i den öppna spisen, letade fram någon burk med gamla kakor och kokade kaffe på gasoltuben. Vi satt oss ner vid den öppna spisen och stämningen var faktiskt väldigt gemytlig. Det märktes att hon inte hade träffat människor på ett tag då hon försiktigt ställde de grundläggande frågorna för att ringa in i vilken situation jag befann mig i livet. Kortfattat men ändå grundligt fick jag fram min identitet som student, vart jag pluggade och vad jag pluggade. Som om att jag var noga med att påpeka att här pratar du inte med någon som jobbar med plantsättning för att jag inte har något annat jobb, jag är en tjej med mål i livet. Jag ändrade också mitt språk, la till sådana där smarta ord och och lät väldigt vältalig. Vart ville jag komma med detta? Varför var ju det så viktigt? Kanske jag skämdes över mitt jobb. Jag visste om att hon hade per automatik en högre status eftersom hon hade betalat mig för att göra hennes jobb, egentligen. Jag märkte av mina försök att klättra i rangordning och bytte istället samtalsämne till något jag visste vi låg på samma nivå i, alltså hundar.

Markägarkvinnan var ägare till en finsk spets med namnet Simba. Troligtvis var hunden lika gammal som filmen Lejonkungen eftersom ansiktet hade bytt nyans till grått och den saknade några tänder på den undre tandraden. Hunden var ingen skönhet och luktade unket. Som att den var halvdöd och redan höll på att ruttna inifrån. Jag gjorde en snabb tanke åt min egen hund Bira. Om hon skulle börja se så förjävlig ut och stinka, skulle jag behållt henne då? Troligtvis. Kärlek övervinner de flesta dofter. Det är därför man kan börja fisa inför varandra i ett förhållande som hållit i sig i några månader. Samtalsämnet hundar dog ganska så snabbt ut. Även fast jag har en hund så har jag inget större intresse för hundar förutom att jag älskar Bira. Vi lät istället tystnaden få hålla i sig i luften och jag försökte göra mig upptagen med att dricka kaffe för att det inte skulle kännas pinsamt.

Hittills hade tillvaron med markägarkvinnan varit ganska så centrerad kring mig och mitt liv. Även fast jag gillar att prata om mig själv så måste jag göra mig påmind om att universum snurrar inte kring mig och andra människor ofta uppskattar om man ställer dem några frågor. Det får dem att tro att jag tycker dom är intressanta. Visserligen tycker jag att de flesta människor är intressanta på något sätt, mer eller mindre. Jag kollade runt i huset/stugan, den var byggd någon gång på 60-talet och de flesta skulle tycka det var ett ganska så primitivt boende. Med lätthet kunde jag här vända konversationen och ställa lite enkla och snabba frågor om hon och valet att bo här. Vilket jag sedan fick ångra. Det hela övergick till en 20 minuters utläggning om el och voltbatterier. Hon pratade om saker som var långt ifrån intressant för min egen del, troligtvis för jag inte hade någon aning om vad för apparat som omvandlar 30 volt till 120 volt. Det har aldrig legat på min agenda och jag har aldrig trott det skulle ha gjort det heller. Men enligt de sociala normer som existerar så nickade jag på huvudet där det bör nickas, sa "jahaaa" där jag försökte låta överraskat förvånad och fäste min blick på ett område på en kvadratmeter runt markägarkvinnan där jag med lätthet kunde flytta ögonen utan att stirra ut henne.

Tiden förflöt på i det lilla huset. Jag kände mig ändå stolt över att med sådan lätthet kunnat föra en normal pratstund med en kvinna som jag aldrig tidigare har träffat. Jag var en av de två viktiga komponenterna till att detta ändå blev en bra stund för oss båda. Vi kände oss klara med varandra, vi hade uppnått målet med det hela och jag tackade för kaffet och återgick till mitt jobb.


Ha. Ha. Ja, ibland är det bara kul att skriva om något så utförligt även fast det egentligen inte var någon större händelse. Imorgon är den sista arbetsdagen innan semester. Jag är sjukt nöjd!