Campa

Min hjärna har blivit så totalt förslappad denna månad så allting runt omkring som händer blir en total överraskning. Även måndagar.

Eftersom jag kommer missa större delen av vad som kallas sommar detta år så bestämde jag och Vickis oss för att göra det somrigaste av det somrigaste....att campa! Bara för att görat. Det kommer ske snart, strax, om ett par veckor. Men däremot så har jag egentligen aldrig förstått grejen med att campa. Vi bygger upp ett samhälle där allting ska vara så enkelt för oss, allting som kan förenklas i vardagen förenklas och sen så drar man iväg på en campingsemester och käkar pulvermat som lagas över trangiakök, sover i ett litet tält och gör nummer två ute i naturen. För att plötsligt vilja ha lite kontrast och försvåra allt. Varför är vi människor så komplicerade? Kan det inte bara vara ett jämnt flöde med ångest och leda? Eller är vi behov av de katastrofer som sker i och med campning för att uppskatta resterande delen av livet? Typsikt generation yogamänniskor.