En lögnare...igen

Ibland försöker man rädda sig ur situationer som man egentligen inte kan rädda sig ur. Som t.ex. då jag följde med Jacob och handlade kläder en vinterdag och han testade byxor. Han gick ut och in ur provhyttan och jag gav de olika utfallen på de olika byxorna. Sjätte utgången ut ur provhytten hände följande;
Jag; -"Nää, inte dom där. Dom satt inte bra!"
Jacob; -"Vadå? Menar du tröjan?"
Jag; -"Nej byxorna!"
Jacob; -"Men detta är ju mina egna byxor"
Det visade sig då att sjätte gången Jacob kom ut ur provhytten så hade han testat klart alla byxor och vill nu ha en bedömning på en tröja som han hade plockat med i förbifarten. Han hade då sina egna byxor på sig som han köpt för länge sedan. Det fanns verkligen inget jag kunde säga som kunde rädda denna situation. Jag tror jag bad om ursäkt men vilken effekt ger det då man från hjärtat dömt ut hans byxor?

Nu hände det igen. Jag var ute och gick med hunden och för att få lite sällskap på promenaden så ringde jag till Helen som vanligt. Jag babblade på, hon sa att hon var upptagen för hon skulle iväg och fika med sin pojkvän och jag sa att hon var taskig som bara dissar mig sådär. Ungefär så. Senare då jag satt mig vid datorn för att kolla på facebook så såg jag att det råkade visst vara Helens födelsedag idag, hennes 25 års dag, som jag bara missade sådär. Till skillnad från den pikanta situationen med Jacob så försökte jag rädda denna med ett sms senare efter samtalet;
Jag; "Oj, jag glömde säga grattis. Var ju det jag skulle göra! Förlåt och grattis!"
Helen; "Du hatar mig...."
Det var ju ett sådant dåligt försök av mig att rädda situationen. Typ, hej, jag ringde till dig, snackade om mig själv i fem minuter och var så självupptagen så jag glömde säga grattis. Inte ens jag är så egocentrisk. Jag hade bara glömt. Hoppas Helen kommer förlåta mig för detta.