Ungdomsmottagningen

Jag vill börja med att tacka den personen som sände kedjebrevet till mig. Nu känner jag att mitt liv äntligen kommer vända, solsken och pippifåglar varje dag. Oturligt nog så ville inte denna person ge mig glädjen att slippa hängbröst då jag blir äldre utan redigerade texten med ändringen; "Gör du det inom 15 minuter så får du ändå hängbröst som vuxen men du kommer att ha pengar nog att fixa till dem efter egen smak och tycke". Men man kan ju inte få allt. Jag är bara nöjd om förbannelsen i olycka försvinner.

Så vad gjorde jag min första dag i "lyckan ler mot mig"? Ja, morgonen började med att jag var tvärsäker på att jag fått klamydia. Inte för jag hade några symptom utan för ett brev med bokstäverna "UM" låg i brevlådan. UM=Ungdomsmottagningen vilket innebär könssjukdomspost. Eftersom jag var påväg ut med hunden hann jag inte öppna brevet och läsa det på direkten. Istället gick jag den 30 minuter långa promenaden och föreställde mig hur jag fått en svår klamydia som spridit sig till njurarna och resterande delen av kroppen. Allting pekade mot det med tanke på att vid urinprovet jag lämnade för 3 veckor sedan visade på en infektion av något slag. Men samtidigt började jag fundera på hur jag skulle kunna ha fått det, jag menar, jag har ju varit bortrest i Indonesien i 6 veckor. Fast jag lyckades ju få tyfoid och njursten, klamydian skulle som bara bli ännu en sjukdom till samlingen. Inte att förglömma så skrek det bara könssjukdom om kocken som lagade maten på hotellet. Om nu klamydia kan smitta via mat? Efter alla funderingar på om hur jag skulle ligga där på sjukhusbädden och tyna bort i klamydia så kom jag hem och öppnade brevet. Fan vilket antiklimax det blev. Det var något medlemskort från någon förening som inte alls hade någon koppling till UM. Jag blev näst intill besviken.

Efter denna upproriska morgon så gick jag på dejt. Eller jag definerande det som en dejt, svårt att säga vad Sofia kallade det eftersom hon är förlovad och bor ihop med sin kille. Men om 50% anser att det är en dejt så måste det ju vara en dejt. 53% skulle jag till och med våga mig på att säga, jag är längre, mer massa, alltså mer procent. Då tycker ju till och med majoriteten att det var en dejt. Men vi tog en romantisk lunch i humanisthuset och satt sedan ute i solen och pratade om allt och inget. Ibland möttes våra blickar och det blev såhär varmt i hjärtat. Undrade om hon kände likadant...?

Dagen avslutades med jag blev inkallad på kort varsel till ett möte med styrelsen. Jag har inte varit på ett möte på evigheter så det var på tiden men av alla möten som jag hittills varit på så var detta en påhälsning från helvetet. Jag gick efter halva tiden, alltså efter 4 timmar. 4 timmars petigt redigering i olika dokument om meningsuppbyggnader, jag fick nog. Om jag skulle haft en stiftpenna skulle jag lätt kört in den i örat för att slippa lidandet men det fanns inga sådana effektiva tillhyggen i närheten. Troligtvis för att självmordsrisken är hög på sådana här tillställningar. Jag brukar tycka annars att mötena kan vara rätt så intressanta, det kan jag faktiskt utan att ljuga påstå men jag har ingen aning om vad som var felet idag. Troligtvis dokumentredigeringen.