Jävla mes till livmoder

Det är mycket som blir bättre med åren men tyvärr kan man inte säga det om pms:en. På senare dagar så har min pms blivit värre. När jag var tonåring så märkte jag knappt av den, liksom; pms, vad är det? Nu när jag uppnått högre ålder så vandrar jag mellan sinneslösa tillstånd av total förakt för världen till gråtattacker då jag kollar på Oprah.

Bara för att jävlas, eftersom det var min födelsedag så hade jag tidernas hittills värsta pms. Egentligen en vecka för tidigt men min livmoder lever sitt eget liv. Eller inte sitt eget liv utan den lyder under Lindas alfalivmoder. Varför? Jo, i höstas var jag ner till sthlm i 2 dagar och gick på en konsert med min kompis Linda. Efter den helgen så blev min period uppskjuten 2 veckor bara för att synka med henne och efter det så har det varit synkat. Där kan man verkligen snacka om alfalivmoder! Och nu kände Lindas alfalivmoder för att ha sin period lite tidigare vilket medförde att min period också blev tidigare. Kul, inte ens min livmoder är självständig.

Men för att återgå till pms:en. Vaknade imorse av att solen sken in genom fönstret, mobilen hade mottagit en massa gulliga sms från vänner som grattade mig på födelsedagen, Bira lät mig få lite extra sovmorgon och jag bara kände avsky. Först var jag sjukt förbannad över att det var min födelsedag, att den hade kommit i väldigt olämplig tid detta år och sen blev jag ledsen över att min födelsedag snart skulle vara över. Jag ringde till min egna privata socionomkompis Helen för att kunna beklaga mig över mitt tillstånd. Efter att ha spytt galla över allting i 20 minuter (när jag nämner allting så handlar det typ om varför tomater är röda och postens portobetalda kuvert är gröna) så frågade Helen lite snällt om det verkligen var en bra idé att bjuda över vännerna ikväll. Helt seriöst funderade jag på att ställa in min födelsedag men att göra smörgåstårta brukar få mig på bättre humör. Mitt i smörgåstårtningsgörning, samtidigt som jag fortfarande pratade med Helen så försvann vattnet också på Carlshem. Vilket inte heller gjorde saken bättre. Helen försökte få mig på andra tankar och frågade lite försiktigt hur planerna såg ut för kvällen och jag svarade fientligt; "Ja, det blir ju ingen duschning i alla fall!!!".

Men jag lyckades tona ner min diktatorstil tills gästerna hade kommit och i slutändan blev det en väldigt gemytlig tillställning där vi spelade Smurflotto och kollade på youtubeklipp. Jag blev berörd och lycklig i slutändan. Men trots detta ska jag göra ett nytt försök att fira födelsedag imorgon fast bara för mig själv. Eller ja, med Bira också. Ta en mysig morgonpromenad, äta frukost tillsammans, se någon film och spela Mafia Wars.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta:
Jag bör ej bli president för en stormakt.