Dotter av en maratonlöpare

Det är svårt att slappna av. Det är en påtryckande känsla för jag vet att det kan hända närsom helst. Bara rätt tillfälle med solsken uppkommer så är det kört. Då öppnas möjligheterna för min mors projekt.

Det kan ha att göra med att hon är maratonlöpare och tycker jag och min lillebrors levnadssätt inte är det bästa. För att kompensera 364 dagar i osunt liv med chips och nikotin så tvingar hon en gång om året oss ut på skidtrippen from hell. Det går ut på att vi typ åker skidor 2 timmar i sträck ut till någon rastplats. Vi träffar på många ack så dugliga rastplatser efter vägen, Gud ska veta, men för mor så är alltid den längre fram lite bättre. Efter den här "en liten bit till"-mentaliteten som pågått i 2 timmar så bestämmer sig mor att nu är det äntligen dags att stanna. Vi detta lag så kryper oftast jag och lillebror efter marken. Vi fikar, hon försöker muntra upp oss med kexchoklad men oftast är jag och lillebror så sjukt bittra vi detta läge så vi bara muttrar. Efter 10 minuters fika så är det bara att vända hemåt. Och ja, då är det 2 timmars skidresa tillbaka.

Så varför ställer vi alltid upp på detta varje år? Vi gör det för att göra mamma nöjd. Detta är ett av min mors lyckligaste ögonblick om året, då hon får pressa min lillebror och jag tills våra muskler gråter. Hon gör det för hon kan. Det finns bara ett ord för sådana som hon, det är maratonlöpare!