Plötsligt blev det tomt

Man har som blivit van att ha människor runt omkring sig 24-7, vare sig man velat eller ej. Nu är det bara tomt. Jag och min hund. En hund....en Bira. Hon är ju söt men hon gör ju inte så mycket väsen av sig. Hon är ju ingen man kan spela kort med. Ingen man kan dricka öl med eller prata om livets beskymmer. Hon är som bara en levande och söt staty i mitt hem. Jag saknar gruppen som inte var en grupp. De där människorna som man på ett trevligt sätt blivit påtvingad att spendera 6 veckor med. De människor som man ibland blev less på men efter en natts sömn bara längtade efter att träffa.

Idag har jag spenderat hela dagen med att sova. Halvfebrig med lätta kramper i min mage som jag kunde lindra med piller som jag självkränkande förde upp i min rumpa. Det är i dessa stunder man verkligen känner att man lever. Med ett finger i rumpan. Sååå levande! När hela ens liv har gått från vardag till ren överlevnad. Lite som en sådan äventyrare som bestiger berg, förutom att jag är en tjej som beskämpar mina åkommor på 65 kvm.

Igår var jag på sjukhuset i hela 10 timmar. Först skickade de in mig i ett karantänrum som jag ej fick lämna. Sen när de insåg att tyfoiden inte var smittbar längre så tog de endast lite prover som de ska göra bakterieodlingar på. Kränkande underbart så fick jag en tops i min rumpa. Vilket skulle visa sig att av oss smittade, hemkomna från Indonesien, så var det bara jag som fick en tops i rumpan. De andra kom undan med enkla blodprov. Men huvuduppdraget igår på sjukan var ändå njurstenarna som gett hutlösa dödskramper i min mage. Efter alla kroppsprover igår som innebar tops i näsan samt rumpa, plus 8 st rör som fylldes till bredden med blod så gjorde de även en magröntgen. Linn var med mig som en stöttepelare och jag skämdes hur välvillig hon var att sitta med mig i väntrummet. Själv sov jag mestadelen av tiden medans hon "moderligt" tog hand om mig, handlade mat och väckte mig då läkarna kom. Summan av det hela var väl att de kunde konstatera att jag nog hade njursten och även konstatera att de inte kunde göra så mycket åt det. Vilket fick det hela att kännas väldigt onödigt. Så mycket tid för att ställa en diagnos som de inte kan göra något åt. Men jag fick lite schyssta piller som jag ska köra upp i rumpan då jag får mina krampanfall samt att de ville att jag skulle besöka dem igen. Men jag funderar....av vilken nytta?

Bara så ni vet, även fast jag kommit hem från min resa så kommer jag fortsätta att skriva om min vardag här. Bloggen kommer fortfarande heta Siv och muslimerna. Namnet kanske inte är särskilt passande längre men om man tänker i vida vyer så existerar det muslimer överallt och de kommer troligtvis vara en del av mitt liv för alltid. Och troligtvis kommer jag klaga över mina åkommor jag dragit på mig i Indonesien i en lång tid framöver.