Jag ar ett vandrande sjukdomstillstand

Idag sitter jag pa en indonesisk dator sa det saknas vokaler. Jag hoppas det inte irriterar er allt for mycket.

Jag kan med enkelhet saga att det har varit harda dagar for mig. Pa tre dagar har jag varit in pa sjukhuset tre ganger och fatt fyra oilka diagnoser. Dag ett, som ni vet, Tyfoid. Dag tva for jag in for extrema smartor i magen samt utslag over kroppen. Allergichock av pillrerna jag fatt for Tyfoiden samt uttorkning. Dag tre for jag aterigen in pa sjukhuset for extrema smartor i magen. Det skulle sedan visa sig att jag har fatt njursten....bara sadar. Underbart! Men idag mar jag sjukt mycket battre.

Dag tre pa sjukhuset tog jag aven med min trogna assistent Windha for att verkligen forsoka fa fram budskapet till de indonesiska doktorerna om mitt tillstand. De har en tendens att skriva ut antibiotika och fullstandigt skita i vad man har. Antibiotikan botar allt. Windha och jag har en underbar relation till varandra. Hon ar den seriosa pessimisten och jag ar den oseriosa optimisten men vi har sjukt harlig ironi till varandra. Det kandes bra att ha henne med. Forst fick jag traffa en doktor som klamde som satan over magen. Han hade som ingen aning och jag fick byta lakare som gav order om ett urinprov. Det visade sig att jag kissade blod. Denna kvinnliga doktor stallde manga fragor om mitt levnadssatt och kom med den lite for personliga fragan: Ar du sexuellt aktiv? For det forsta satt min muslimska assistent brevvid sa jag tyckte det var oerhort pinsamt att svara pa den fragan och sen var jag nog dumsmart och stallde motfragan: Har i Yogyakarta? Jag menar, det ar anda vanligt med prostitution har. Efter utfragningen sa fick doktorn en seriosare min och sa: Miss Siv Ingrid, you have stones! Jag helt forvanad motfragade: Stones? Doktorn: Yes, stones! Lika fundersam riktade jag mitt ansikte mot min assistent och fragade: Stones? Min assistent sa med ledsen blick: Yes! Stones! Efter det sa fattade doktorn att hon blev tvungen att fortydliga det hela och sa: Stones in your kidney. Da foll alla bitar pa sin plats oh jag borjade gapskratta at doktorn diagnos. Forst trodde jag inte pa henne overhuvudtaget och sa som forklaringar att jag ar alldelens for ung och i for god form for att ha njursten. Hon hittade nagon infektion ocksa i urinprovet och insisterade pa att skriva ut antibiotika. Aterigen skrattade jag at doktorn och sa hogt "NOO". Doktorn sag vid detta lag helt chockad ut av mitt beteende och fragade istallet om jag ville ha nagot smartlindrande. Jag flinade aterigen och sa "NO"....efter vandrade jag ut igenom dorren.

Jag kan saga med arlig mening att jag var overlycklig over denna diagnos. Min assistent fattade inte det. Jag forklarade med enkel och dalig engelska: "Yesterday I though I was dying. Kidneystone is just pain. Pain I could handle". Helt seriost, ja, jag trodde jag var doende da smartan i mina njurar var som att samurajsvard skar i min kropp. Men nu mar jag battre.

Nu ar det sista kvallen i Yogyakarta. Jag kommer sa mycket sakna detta stalle. Jag vill innerst inte fara. Eller jag vill ju som hem till Sverige ocksa, men samtidigt inte fara. Sjukt jobbigt.

Foresten skickade min assistent en lank. De har skrivit om mig pa muslimska universitetets hemsida. Tyvarr pa indonesiska men checka in hur ofta mitt namn namns.
http://pesantren.uii.ac.id/content/view/103/1/