Om att vara konstant skitnödig

Jag skulle egentligen ha uppdaterat denna blogg i söndags. Men jag kom till internetcafét, satt mig ner, började smått skriva tills min mage ville något annat och jag i panik betalade och kutade hem. Min mage har haft en svår uppgift att anpassa sig till denna mat. Nasi Goreng och Susannes tarmsystem rimmar inte fint! Det enda lilla positiva i detta är att jag hittat beachformen.

Kan ju börja nämna att lördagens besök på gaybaren blev en succé.....för min kompis Fredrik som följde med. Stället bestod mest av bögar och alla var facinerad av Fredriks charm (läs vit hud). Att vara vit är något som många försöker eftersträva här och vissa gör plastikoperationer för att vara vit. Gaybaren låg innuti ett lyxhotell vilket skulle visa sig då jag beställde en drink och notan blev på över 300 svenska kronor. Helt sjukt! Annars så fick jag mina intervju minuter med indonesiens Magnus Carlsson som berättade om svårigheterna att vara gay i ett muslimsk land. Uppbrutit all kontakt med familjen och flytt från hemmet. De lever i underground kulturer här. Folket kan acceptera att det finns homosexuella men de kan inte acceptera deras handlingar och det är det som är brottsligt. Vidare så mötte jag den fjolligaste bögen någonsin vid namn Ben. Ben fastnade genast för mig av den enkla anledningen att han blev överförtjust i Fredrik. Ben frågade om vi ville festa vidare och följa med på ett ställe som hette Hugo's. Hugo's kan mest efterliknas vid ett enda stort raveparty med dansare på pelare. Ja, vi hade ju inget annat för oss så vi drog med ett gäng bögar i en bil till detta ställe. En viss orolighet fanns inom oss, vi sitter här i en bil med relativt okända män påväg till ett ställe vi ej vet vart det ligger. Men eftersom männen är bögar så kändes det ej så farligt. Jag menar, även fast de kanske har muskler så kan de ej slåss. En bitchslap skulle man max få räknat med. Det hela slutade med att Fredrik blev lite för full, jag fick ta hem han i en taxi. Men ett spännande äventyr var det!

Igår tog jag och Ida en tripp upp till Indonesien aktiva vulken Neapel (eller hur det nu stavas). Ni kanske har hört talas om dennes utbrott 2004 och 2006 då lite människor och hus omkom. Hotellpersonalen tog mig oss på sina motorcyklar för en billig penning och guidade oss genom hela Yogyakarta. Trots många nackdelar med att åka motorcykel så får man aldrig se så mycket som då man åker med en. Körde förbi massiva slumområden där folk bodde stamplade på varandra i små plåthus. Jag som alltid tycker det kan vara väldigt jobbigt att se sådant. Många har det riktigt dåligt här och prostitution är vanligt förekommande. Bara en tvärgata bort från vårt hotell så finns det ett område där 10-15 åriga pojkar säljer sig själva, då till äldre män. Men men, omskrivning. Vulkanen var nog troligtvis jätte häftigt men på grund av regn och dimma så såg vi knappt en skymt av denna massiva konstruktion. Vi fick i alla fall se lite begravda hus under lava, lite spännande i alla fall.

Annars har man äntligen börjat bott in sig här. Man kommer in i rutiner, gör sina saker och går och lägger sig. Krypen gör mig inte ens brydd längre. Självklart kan man längta hem ibland men då handlar det mest om att maten saknas. Helt seriöst så skulle jag tro att 90% av oss alla här skulle döda för mjölkstuvade makaroner och korv.