Jag mördade en fladdermus

Livet ter sig lite annorlunda här i Yogyakarta till skillnad mot Bali. Bali är då en turistort och har allt en turistort har. Ja, pensionärer med sönderbränd elefanthud och rika ungdomar som föredrar att festa på andra sidan jorden. Yogyakarta känns lite mer äkta i det avseendet att såhär är nog den del av Indonesien som inte är sönderfestat av västerlänningar. Vilket som både har sina för och nackdelar. I ena gränden står det lyxhotell och gränden bredvid så är det slum och misär. Jag har lite svårt för detta med misären. Tiggare dyker upp överallt och jag kan som inte bara gå förbi utan istället plockar fram mina pengar. I ena avseendet är det jätte billigt att bo här för att man får en middag för 10.000 rupier (7 kronor) men å andra sidan så ger jag typ 10.000 rupier till varje tiggare jag ser. Om man stöter på ett tiotal tiggare efter vägen så blir det dyrt i längden. Men man lär väl sig med tiden att bli blind. Man kan ju inte rädda alla.

Natten som var så sov vi över på ett buddhisttempel. På ett stengolv fick vi spendera natten med endast en liten tunn madrass som skydd. Inte nog med att madrassen skulle skydda mot det stenhårda stengolvet så skulle det även vara ett skydd mot de 30 miljoner termiter och myror som fanns i rummet. Mat gjorde dem ännu mera aggressiva så jag bestämde mig för att fasta den eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen (som buddhisterna). Men eftersom det endast var jag och en till som hade den dealen så hjälpte det inte så mycket. Krävdes gemensamma åtagande för att hålla dessa myror borta. Men jag kände ändå, trots myrorna och termiterna, att buddhismen är en sådan här riktigt trevlig religion. Vi fick del ta i munkarnas kvällsbön där de mumlade några välvalda ord i 30 minuter för att sedan meditera i de nästkommande 30 minuterna. Meditationen var ju som såhär helmysig. Jag somnade men intalade alla att jag hade nått någon helig nivå och därför var avdäckad. Men detta var dock inte så pinsamt utan en munk somnade också. Efter buddhisttemplet for vi runt på en turisttur och såg på sådana här riktigt gamla buddhist och hindu tempel som de grävt fram under jord för åratal sedan. Där tog jag jätte mycket kort tills jag insåg att stenarna som är utplacerade på välvalda ställen kanske inte är så roligt att ha 57 kort på. ”Detta är min tripp i Indonesien, här har ni 569 bilder på stenar som ligger fint”. Och de där med kort härifrån. Det fixar jag seriöst då jag kommer hem eftersom mitt ”lägga in kort på datorn”-program verkar fått Klemens! (Klemens är ett ord som vi kommit på. Det är då man får någon skavank/sjukdom som man inte vet vad det är. Då är det Klemens. Alla symtom till Klemens kallas Kletos)

Här är jag verkligen en utomjording. Det är få kvinnor som har en längd som sträcker sig över 150 cm och här kommer jag fram med mina 176 cm. Det är som att vara i en sameby fast då utan renkött. Sen så verkar min piercing i läppen verkligen vara något exotiskt. Då vi var och hälsade på i en skola med ”lågstadieelever” så pekade alla barnen och skrattade åt mig. Först fattade jag inget fören handledare mister Tomas sa att piercing verkligen är något att skratta åt. Det är som häftigt, jag är det exotiska i det exotiska. Lika många kort som jag tar på omgivningen runt tar omgivningen kort på mig. Ja, de går fram och frågor om de får ta ett kort på mig. Som Musse Pigg på Disneyland står de omkring mig medans någon offrar sig att foto. Jag går under namnet ”the tall lady”.

Annars så går det bra här. Fick en släng av magsjuka då jag åt min sista måltid på Bali och efter det har min mage varit i ett lite upprörd. Inte överdrivet magsjuk men så pass att ståtoaletten blev snabbt invand och att allt medköpt laxeringsmedel verkligen känns överflödigt. Däremot så får jag hemlängtan från och till. Bekvämligheten och renheten saknas enormt. Aldrig har jag behövt jagat ut kackerlackor och fladdermöss på toaletten i Umeå. Det liksom är skitigt överallt. Eller ja, hotellet är väldigt fräscht men allt runtomkring….urk! Sen att alla mina djurfobier existerar på denna ort gör det inte enklare heller. Total genomkoll av rummet innan man somnar. Det är liksom ormar som känns värst för min del. Vi som grupp på 12 personer funkar fortfarande ihop. Visst gnäller vissa (även jag) från och till men man behöver ju inte vara upp i varandra hela tiden. Sen undviker jag gnälla för dem som jag är här med, bättre om de i Sverige får ta det. Jag menar, jag vill undvika att bli slagen på magen med barnängentvål i handdukar (tänk på en scen i en film). Och sen blir jag ju skitless på de som gnäller, då kan ju inte jag vara likadan.

Klockan är nu halv tolv på natten nu i Yogyakarta (skriver dock nu på kvällen och går sedan på internetcafé imorgon och lägger in detta). För ca 20 minuter sedan hände en mycket tragisk sak. Jag skulle gå på toaletten för att kissa då jag hörde ett mystisk ljud i taket. Det lät ungefär som ett gäng vettskrämda fågelungar. Jag blev livrädd och kutade ner till receptionen iklädd endast en sarong. Gick fram till receptionen och pratade med en ur stabben. Eller rättare sagt så uttalade jag "It's a animal in my bathroom" med mycket skärrad röst. En ur personalen åtog sig uppdraget och drog upp på mitt rum för att undersöka och tillintetgöra problemet. En nyfiken britt följde även med på avstånd. Efter ca 30 sekunder inna på mitt badrum så fick personalen djuret på flykt som då visade sig vara en fladdermus. Fladdermusen var vettskrämd, jag lika så och kutade ut ur rummet och gömde mig bakom en krukväxt i hallen. Britten skrattade roande och ifrågasatte min rädsla för fladdermöss. Efter ett tags omflygande i mitt rum, då det till synen verkade omöjligt att få ut fladdermusen, så flög stackaren in i väggen och dog. En död fladdermus låg på golvet, Frida hämtade kameran för att föreviga ögonblicket och jag sa med ledsen stämma; "Sorry Batman". Efter fladdermusincidenten så byggde jag en fladdermusfälla på min toalett. Ska försöka fixa patent på den om den funkar.