Det där med bostad var inte så enkelt och "rosa molnigt" som jag trott. Det har faktiskt varit frustrerande, irriterande och med lite inslag av svart humor. Nu när allt kommit som svart på vitt så tänker jag dra min solskenshistoria.
Den där Kungsholmslägenheten visade sig vara för bra för att vara sann. Eller jag fattar fortfarande inget. Jag träffade killen, såg lägenheten och allt verkade som klart. Han skickade efter träffen att det var jätte kul att ses osv. Sen, dagen efter, då vi skulle göra upp allting så hade han haft en "jobbig natt" och kunde inte "tänka klart" eller bestämma sig. What?! Jag fattar ingenting, ingen annan heller men teorin är att han endast var sugen på att fika och snacka lite. Kanske möjligtvis finna en vän i mig.
Var iväg och kollade på en till lägenhet. Också den helt okej. Lite dyrare, lite längre från stan men närmare till jobbet. Träffade denna kille och han verkade trevlig och lägenheten var fin. Sen kom det fram att det inte var hans lägenhet utan hans föräldrar och han tänkte utan deras vetskap hyra ut den i smyg till mig. Och han då skulle ta pengarna. Hans föräldrar använde den då inte men ändå. WTF??!! Han verkade lite upp i det blå och då jag berättade att jag jobbade som bildpedagog så tog han fram ett papper med en massa svarta streck på som han målat och frågade "ser du ansiktet?". Det blev inget där heller. Jag som sa nej.
Nu är jag less på att träffa en massa konstiga människor och har bestämt mig för ett säkert kort. PensionärsGudrun kan vi kalla henne. Jag har ju inte träffat henne ännu (ska ses imorgon) utan bara pratat i telefon men hon verkar som en trevlig och ödmjuk dam. Jag tror vi kommer få det riktigt mysigt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar