Klockan åtta kommer Vickis och hämtar mig så vi kan hämta upp Bira i Vännäs. Jag tror jag aldrig längtat till något så mycket. Jag kollar på klockan hela tiden. Vill som bara att Bira ska komma hem.
Är nog lite ofokuserad för tillfället. Under de här timmarna jag varit hemma utan Bira har jag som helt omedvetet gått omkring i lägenheten och kollat efter henne. Sen är jag som konstant tårögd. Detta är nog snäppet högre på gråtfaktorn en Micke & Molle. Usch, jag älskar henne så mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar